Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXVIII. Andras lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242 —
nybakade komministern Jonas var så strålande av lycka, att ingen
hade hjärta att tycka han var ful.
_ Först ska vi ha oss en liten lustresa på tu man hand, sade
Phil, och sedan ska vi slå oss ned i vår lilla lägenhet i utkanten
av stan — vid Patterson Street. Mamma tycker det är rysligt —
hon hade hela tiden hoppats, att Jonas åtminstone skulle hyra i
en fashionabel stadsdel, fastän han har sin verksamhet i slumkvar-
teren. Men jag ska bo som i en doftande rosengård mitt ibland
rännstenar och rykande skorstenspipor, bara jag har Jonas ikring
mig. O, Anne, jag är så lycklig, att mitt hjärta riktigt värker!
Anne gladdes alltid åt sina vänners lycka, men det känns i
längden litet ensamt att överallt se sig omgiven av en lycka,
som ej är ens egen. Och på samma sätt förhöll det sig, när
hon omsider vände tillbaka till Avonlea. Denna gång var det
Diana, som omstrålades av den underbara lycksalighet, som. kom-
mer en kvinna till del, när hennes förstfödde lägges intill henne.
Anne såg på den bleka unga modern med en viss vördnadsfull
skräck, som aldrig förut ingått i hennes känslor för Diana. Denna (
kvinna, kring vars mun man ännu spårade draget av lidande,
trots glädjeskimret i ögonen — kunde det verkligen vara den lilla
svartlockiga, rosenkindade Diana, som hon lekt med under en
länge se’n svunnen skoltid? Hon erfor en känsla av underlig
övergivenhet, då hon gjorde den reflexionen, att hon i sitt för-
hållande till Diana själv liksom fördröjt sig i dessa av henne så
högt älskade barndomsår och stod ganska främmande inför nuet.
— Är han inte fullkomligt bildskön? frågade Diana stolt.
Den lille tjocke pysen var på ett rent av löjligt sätt lik Fred
— lika fet och knubbig, lika rödmosig. Anne kunde inte med gott
samvete säga, att hon fann honom bildskön, men hon försäkrade
fullt uppriktigt, att han var så söt och rar, att man kunde äta
upp honom. Och mamman blev ganska tillfredsställd.
— Innan han kom, ville jag rysligt gärna ha en liten flicka,
så att jag kunde få kristna henne till Anne, sade Diana. — Men
nu, när lille Fred är här, ville jag inte byta ut honom mot en miljon
flickor. Han är redan sitt eget lilla rara jag.
— En riktig liten personlighet, olik alla andra småbarn i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
