Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIX. Anne läser i uppenbarelseboken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 245 —
grad fallet med Charlotta den Fjärde, som anlagt en fullvuxen
ung dams latei, men foitfarande ägnade Anne en uppriktig
tillbedjan.
Jag ska säga fi öken Shirley en sak — inte ens i självaste
Boston har jag sett frökens make, sade hon en gång i ett utbrott
av beundran.
Också Paul hade skjutit upp och blivit en lång gosse. Han
var sexton år, de ljusbruna lockarna hade försvunnit för alltid
och efterträtts av tättklippt mörkt hår, och han var mera intres-
serad av fotboll och kulstötning än av älvor och grottmänniskor.
Men bandet mellan honom och hans forna lärarinna var segt och
bestod ännu. Besläktade själar hålla samman, fastän åren gå.
Det var en otrevlig och ruskig julikväll, då Anne kom till-
baka till Grönkulla. En av de hiäftiga sunnanstormar, som
stundom sommartiden svepa över havsviken, drev upp väldiga
vågor därute. Just som Anne steg in, smattrade de först regn-
dropparna mot rutorna.
— Var det Paul, som följde dig hem? frågade Marilla. —
Varför bad du honom inte ligga kvar över natten? Vi få riktigt
ruskväder, och stormen ökar.
— Jag tror nog, att han hinner tillbaka till Ekostugan, innan
det börjar ösregna. Och han ville ovillkorligen komma hem till
natten. Ja, trevligt har jag haft, men nog är det roligt att
återse era rara ansikten. »Res i öst, res i väst, hemma är ändå
bäst». Nå, Davy, har du ökat något i längd på sista tiden?
— Jag har vuxit en hel tum sedan du for, svarade Davy med
mycken stolthet. — Nu är jag lika lång som Milty Boulter, så
han slipper att gå och vara mallig längre. Jag är vådligt glad.
Hör du, Anne, vet du av, att Gilbert Blythe ligger sjuk och
håller på att dö?
Anne blev stående alldeles tyst och orörlig och bara såg
på Davy. All färg hade vikit från hennes ansikte, och fru Lynde
trodde hon skulle svimma.
— Alltid ska du prata bredvid mun, pojke, sade tant Rachel
förargad. — Anne, se inte ut så där — jag ber dig barn, se inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
