Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 165
Hur hård prinsessan än stundom var mot henne, kla-
gade dock Karin aldrig, liksom hon aldrig yttrade till konun-
gen ett ord om det förtryck, som prinsessan utöfvade på
henne.
Helt säkert skulle konungen inte fått veta, hvilket hårdt
lif. hans älskling förde i prinsessans tjenst, så framt inte prin-
sessan Elisabeth sjelf upplyst honom deiom gerom det onda
lynne, som hon oupphörligen lade i dagen för honom. Det var
isynnerhet en gång, som konungen fäste sig dervid, det var
kort efter det tornérspel, till. hvilket junkrarna Holger Svan-
tesson och Gustaf Stensson infunnit sig för att der söka
vinna sina sporrar, hvilket icke lyckades någon af dem. Båda
hade tappat i täflingen. Båda hade blifvit lyftade ur sad-
larne af sina motståndarne och båda hade derefter ridit från
Stockholm ilskna som bin och med krossade förhoppningar.
Det var kort efter denna tornering, som prinsessan Eli-
sabeth begärde och erhöll inträde i sin konungslige broders
arbetsrum.
Konungen var inte vid bästa lynne, der han satt och
läste en dödsdom, som hans prokurator, Göran Person, förelagt
honom till underteckning och han blef inte blidare till sin-
nes, då han fick se sin syster, hvilken under sista tiden upp-
vaktat honom med allt fler och fler klagovisor, alla hänsyf-
tande på den unga Karin.
Ett dystert moln drog nu öfver konungens panna och
— små orsaker kunna verkligen ha stora verkningar — han
raspade till med gåspennan sitt namn under dödsdomen.
Konungen hade helt visst denna gång annars gifvit nåd åt den
dödsdömde, men åsynen af prinsessan Elisabeth gjorde ho-
nom förtörnad och han utgöt sin första vrede på den arme
fången, hvars hufvud nu måste falla.
—- Hvad vill du, Elisabeth? frågade han och lade pen-
nan från sig.
— Befria mig ifrån den der slynan, Karin, som du på-
trugat mig, Erik.
— Jag förbjuder dig att tala om Karin annorlunda än
med den aktning, med. hvilken jag sjelf behandlar henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
