Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 225
— Dyra flicka! Så finner jag dig då åter, utropade
lian och kastade sig för hennes fotter.
— Älskade! hviskade hon, jag har bedt din Gud, hvite
Krist, att föra dig hit och han har hört mig.
—- Men du är fjettad?
— Ja, den grymme vikingen —–––
— Milda himmel, hvilket barbari! Men den nidingen
skall med sitt lif få betala det våld, som han låtit öfvergå
dig.
Han böjde sitt knä i afsigt att med detsamma krosssa
hennes fjettrar. Men han betänkte, att han lätt derigenom
skulle kunna ådraga sig slottsfolkets uppmärksamhet och
afstod derifrån, samt tillsade den man, som varit honom
följaktig, att hålla vakt vid stenen, så att intet ondt måtte
hända jungfrun, medan han gick bort att hemta sitt folk.
Han tryckte en kyss på jungfruns kind och lemnade
henne derefter med löftet att inom en kort stund återkomma
och då befria henne.
När han var borta knäppte jungfrun åter händerna
samman och bad med hänryckning sin bön:
»O, hjelp mig, hjelp mig, hvite Krist,
Du har förmåga dertill visst.
Jag känner dig ej, hvite Gud,
Jag aldrig sett din hvita skrud,
Jag aldrig sett din offerlund,
Ej gjort med dig förbund.
Dock, hjelp mig, hjelp mig, hvite Krist,
Du har förmåga dertill visst »
Nu tyckte hon, att hon dock hade förbund med
den nye guden och att han, blott han, kunde hjelpa. Hon
lofvade i sitt hjerta, att hon skulle låta sig döpas, om
hon nu blefve befriad från den odrägliga fångenskapen och
återfinge sin älskade.
Kedjorna tycktes henne nu inte vara så tunga som förr,
ty glädjen och hoppet gåfvo henne krafter. Blodet började
rinna hastigare i hennes ådror och de förut marmorhvita
kinderna fingo en glans nästan som af feberglöd. Men det
var ej feber. Nej, det var glädjen, som brusade genom
15
Drottning Karin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
