Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 235 —
ju ständigt i hennes tankar, den ståtlige junkern med de
blixtrande ögonen och det svarta håret och det var ju på
honom, hon hade väntat.
Väntat?
Nej, hon hade inte vågat vänta honom, men hon hade
önskat, att hans steg måtte leda honom till denna plats,
medan hon satt der. Hon satt ju på den märkvärdiga sten,
om hvilken sägnen sade, att en jungfru från densamma
skulle få se den man, hvilken en gång skulle bli hennes
make.
Vid denna tanke började hennes hjerta slå så våld-
samt att det tycktes vilja spränga bröstet.
— Förlåt mig, om jag skrämde dig, Helena, sade jun-
kern artigt och blottade sitt hufvud.
— Jag såg dig inte, Holger; men rädslan gick öfver,
så snart mina blickar träffade dig, svarade hon, under det
att skära rosor spirade upp på hennes kinder.
— Jag hörde dig sjunga.
— Jag älskar att sjunga i min ensamhet.
— Det är ett vackert och godt bruk.
|I|8I Hur kom du hit, Holger?
— Jag har irrat omkring utan plan, utan mål och så
ledde din sång mig hit.
— Jag älskar denna plats.
— Den är också vacker.
— Källan här afspeglar himlen.
— Liksom himlen speglar sig i dina ögon, Helena.
— Holger !
— Dyra Helena! Hur stolt skulle jag ej varit, om jag
nu bure riddarekedjan.
— Du skall vinna den.
— Jag skulle då våga att af din far begära ditt hjerta.
— Det har jag förut gifvit dig.
— Men din hand.
— Den kan blott min far skänka bort.
— Föraktar du mig, Helena?
—■ Nej, hvarför skulle jag göra det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
