Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 440 —
stund, då hennes jungfru skulle bli junker Holgers fruga
— då skulle hon sjelf också snart bli gift.
Och så en dag — det stormade och yrde väldeligen
och vinden pep och tjöt kring höganloftets väggar och fön-
ster — sade jungfru Helena:
— Jag vet ej, hvad det kommer sig, att jag känner
mig så orolig och betryckt denna dag.
— Det är stormen och ovädret, som förorsakar detta,
stolts jungfru, sade Bolla.
— Nej, det är det inte. Jag känner något här i mitt
hjerta, som gör mig betryckt och tungsint. Må ingen olycka
vara förestående.
— Det har varit nog med olycka, utropade Bolla. Allt
sedan junker Holger fanns blödande vid Silfverkällan har
stolts jungfrun inte varit glad.
— Hur skulle jag kunna vara det!
— Nå, nå, det kan nog kännas hårdt i själen ibland;
men nu är ju faran öfver och nu kan ju junkern föra sin
klinga igen, om det skulle behöfvas.
— Gud bevare honom derifrån.
— En man är född att strida liksom qvinnan är född
att älska, sade Bolla och satte näsan i vädret.
Jungfrun såg upp på henne.
— Hvar fick du de orden ifrån? frågade hon leende.
— Jag vet inte, om jag hört dem någon gång, eller
om jag fick dem ur mitt hufvud.
— Du är en underlig flicka, Bolla. Ibland talar du,
som om du vore en adelsjungfru i stället för en kammar-
tärna.
I detsamma skakade en väldig vindstöt jungfruburens
fönsterkarmar.
— Hvilket himmelens väder, Gud bevare alla vägfa-
rande, sade jungfrun.
Åter kom en vindstöt och i detsamma lät det, som om
någon blåst i ett horn.
— Hör du, Bolla, sade jungfrun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
