- Project Runeberg -  Drottning Karin. Historisk roman från Erik XIV:s tid /
462

(1899) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 462 —
— Du är kanske hungrig, Torsten, jag glömde att
bringa dig mat i går.
— Nej, stolts jungfru. Jag har fått både mat och
dryck och har dessutom ännu qvar en smula i matsäckspåsen.
•—- Bolla bar ned mat åt mig, medan jag låg på skullen.
— Du är en god och omtänksam flicka, Bolla, sade
jungfrun, erkännande.
— Befaller jungfrun, att vi genast rida, frågade Tor-
sten, med ens afbrytande frågan om mat och dryck.
— Ja!
— Godt! Jag skall då gå fram och vinda ned vind-
bryggan. — Jag tänker, att man i morgon tidigt, inte skall
bli mycket glad öfver att se den vara nedfälld. — Ingen
kan hissa upp den efter oss.
— Jag sörjer öfver allt detta och likväl kan jag icke
ändra mitt beslut att rida härifrån, sade jungfrun.
Torsten gick bort till vindbryggan, som han fällde och
kom derefter tillbaka samt ledde ut hästarne, hvilka syntes
vara ganska illa till mods öfver att behöfva ut i detta vä-
der och det dertill midt i natten.
Han lyfte först upp jungfru Helena i hennes sadel och
derefter Bolla i hennes, hvarefter han sjelf hoppade upp på
hästryggen.
— Må Gud och mina föräldrar förlåta mig, sade jung-
fru Helena, då hon manade på sin häst.
De redo nu helt sakta genom parken och öfver vind-
bryggan, å hvilken jungfrun uppgaf ett lätt rop af rädsla,
derför att hon trodde sig höra någon komma efter dem
och straxt derpå skymtade äfven bland träden en ljus
kropp, hvilken hastigt ilade förbi de ridande.
Det var Karo.
Gläfsande sprang han framåt och tycktes vara mycket
nöjd med att få komma ut och springa.
— Hvad skola vi göra med hunden? sade jungfrun be-
kymrad.
— Det är bäst att låta honom hållas, det blir ingen
lätt sak att jaga honom tillbaka, sade Torsten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:16:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/drottkarin/0466.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free