Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 466 —
för sina tjenare, utan i stället legat och hvilat på höskullen.
Naturligtvis skulle han få skulden för, att vindbryggan var
nedfälld. Han hade naturligtvis ridit sin väg tidigt på
morgonen, innan ännu någon af riksrådets tjenare varit
ute. _ Lika naturligt var, att riksrådet skulle harmas på
Torsten samt kanske till och med sända ett bud till Hjorts-
berga med underrättelse om det skedda och med fordran,
att Torsten skulle straffas för sitt klandervärda beteende.
Men så, fortsatte jungfrun sin tankegång, skulle man
finna, att hvarken hon eller Bolla funnos på slottet och då
skulle tankarne få en annan riktning. Man skulle undra
och spörja hvarandra, riksrådinnan skulle gråta och
— ja, jungfru Helena kunde inte i sina tankar göra en
fortsättning på, hvad som skulle komma att ske i hennes
föräldrahem, när det blef upptäckt, att hon under natten
olofligen lemnat detsamma.
Skulle hennes föräldrar förlåta henne det, eller skulle
de stöta henne från sig?
Hon hoppades det förstnämnda; men hon kände lik-
väl ej någon ånger, om det senare skulle inträffa. Kärle-
ken var allsmäktig i hennes hjerta.
Allt längre och längre ut på fjärden kommo de ri-
dande.
Torsten red främst. — Han såg ej, hvart det bar, till
’ följd af ovädret, men han var viss på, att han red åt rätt
håll, han hade så många gånger ridit öfver Mälaren till
Stockholm, att han trodde sig kunna hitta vägen, äfven om
hans ögon voro förbundna — och om de varit detta nu, så-
hade han inte sett mindre, än han gjorde nu, då han ej
såg längre framför sig än till hästhufvudet.
Emellertid red han på och jungfrun och Bolla följde
efter, Karo svärmade kring dem tydligen mycket förvånad
öfver färden, men ej alls ledsen öfver densamma.
Emellanåt dånade det i isen som af en underjordisk
åska, det lät så hemskt och förfärande och detta ljud, till-
sammans med stormens dån, frambringade en stämning så
olycksbådande, att äfven mindre känsloömma menmskor, an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
