- Project Runeberg -  Drottning Karin. Historisk roman från Erik XIV:s tid /
774

(1899) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 774 —
sinnigt raseri dömt jungfru Helena till skampallen mot
en majestätsförbrytelse, som hon dock aldrig gjort.
Hon blef satt på skampallen, der hon fastlåstes.
Den arma flickan trodde sig drömma en ohygglig dröm.
Hon visste ej, hvarför hon skulle undergå denna skymf
och hon blygdes öfver sitt nakna tillstånd. Hon löste ned
sitt hår och sökte med detsamma dölja sina skuldror och
de fagra liljekullarna, hviika böljade öfver hennes bröst-
korg samt liksom dallrade vid hennes snyftningar och häf-
tiga andedrag.
Mycket folk samlades vid kyrkporten. Ingen visste,
hvarför jungfrun blifvit satt der, men hvar och en hade
ett skymfligt ord för henne och värst dervid voro qvin-
norna, s; som alltid var fallet, när en person af deras kön
schavotterades.
— Hon skall göra sig grann, skrek en, när jungfrun
svepte det långa håret kring sig.
Hon vill visa, hvad hon har, ropade en annan.
Tvi sådan trollkona, skränade en tredje.
— Har hon trollat? frågade en fjärde.
— Det vet jag inte, men nog kan hon väl några bel-
zebubskonster, efter som hon sitter här.
Om hon kan trolla, är väl inte så säkert, men visst
är, att hon är förtrollande vacker, sade en yngling.
Jungfru Helena hörde knappast, hvad man sade om
henne, till den grad tillintetgjord var hon lika mycket af
sorg som af förundran; ty hon visste ej, hvarför hon
satt der.
Efter en stund kom en äldre riddersman gående för-
bi kyrkporten. Han hade lemnat sin häst åt sin väpnare
på Stortorget och gick till fots genom folkmassan för att
komma förbi kyrkan och vidare upp till slottet.
Det syntes, att det var en resande i staden; ty han var
annorlunda klädd än de i staden boende riddersmännen.
Hvad är det, godt folk? sade riddaren, när han
sökte tränga sig fram.
En kona, som sitter på skampall, svarade en.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:16:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/drottkarin/0778.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free