Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 775 —
Nu var riddaren alldeles framför skampallen, der de
främsta åskådarne bildade en liten halfcirkel, ty vakten
tillät inte folket att komma allt för nära den straffade.
Riddaren böjde sig framåt och såg ned på den arma
flickan, hvilken i samma ögonblick lyfte sina ögon.
Hennes blickar träffade hans.
Hon lyfte då sina armar och utropade med en hjert-
skärande stämma:
— Min far! Min far!
Det var verkligen riksrådet Eskil Torstenson till Mäls-
åker, som ridit till Stockholm för att söka hjelpa sin frände
och granne, herr Svante Holgerson, hvilken han hört blif-
vit fängslad. — Han kom emellertid försent, ty herr Svan-
tes hufvud hade redan fallit. Göran Persson sölade inte,
när det var fråga om att låta verkställa en dödsdom.
— Min far! Min far! utropade jungfru Helena, när
hon fick se herr Eskil. Och hon sträckte händerna mot
honom. Han hade kommit för att hjelpa henne, honom
hade himlen sändt henne, trodde hon.
Herr Eskil hade redan länge trott, att hans dotter
var död och hennes minne hölls i helgd på Mälsåker. —
Nu fick han plötsligt se henne — och hon satt på en skam-
pall prisgifven åt den råa hopens blickar och ett mål för
dess glåpord.
Det är ej lätt att bestämma, med hvilken sinnesstäm-
ning herr Eskil skulle mottagit sin som död begråtna
dotter på ett annat ställe; men nu, när han fann henne
på skampallen, upptändes han af vrede. Han trodde, att
hans dotter hade sjunkit till dräggen af samhället och att
hon nu led ett rättvist straff såsom kyrkofridstörerska, ja
kanske till och med såsom gudsförnekerska; tv för andra
brott kunde han inte tänka sig, att hon skulle blîfvit dömd
till skampall vid kyrkoporten.
Och långt ifrån att ha ett tröstande ord åt den olyck-
liga gick riddaren in i halfcirkeln, knöt sin hand mot jung-
frun och ropade:
— Ve dig, ovärdiga dotter, att jag skall finna dig här!
M’.
I
NMNiHMn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
