Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Bilen; delar och definitioner av redaktör Gösta Holmström - Till den åkandes bekvämlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beträffande belysning skall man framtill ha minst två lyktor i samma höjd,
samt baktill utom den till bromsarna kopplade stopplyktan också rött baklyse
samt belysning av registreringsnumret.
Hur strålkastarna skola lysa föreskrivs inte i detalj i lagen. Går man
däremot till FIA:s definition för sportvagnsklassen, finner man en sund norm.
Strålkastarna skola på helljus kunna lysa upp vägbanan minst 100 m framåt
och med avbländning 25 m framåt.
Lämnar man ifrån sig bilen på obelyst väg eller gata, måste bilen antingen
vara försedd med parkeringsljus eller med tillfredsställande reflexanordning.
Körriktningsvisare finnas inte uppräknade bland de detaljer en bil skall ha
då den körs fram till besiktningsman. I USA används exempelvis inte alls
körriktningsvisare. Men det står på annat ställe i våra förordningar, att »vid
kursändring skall tecken i god tid ges med arm eller med körriktningsvisare».
För yrkesmässig trafik torde polisen fordra att en bil skall vara utrustad med
körriktningsvisare, men för privatbilisten äro bestämmelserna inte lika stränga
— dock kunna konsekvenserna för privatbilisten i händelse av en kollision
vara så besvärande att få bilister våga köra utan körpilar.
Om värdet av körpilar tvista emellertid de lärde, och den dag Sverige får
systematiskt införd filkörning, bortfaller kanske behovet av detta påfund som
otvetydigt komplicerar gatukörning och kommer mången bilist att lita alltför
mycket på ett givet tecken, som dock inte alltid kan fria honom från skuld,
då det ju åligger varje bilist att då han skall svänga även rikta
uppmärksamheten bakåt.
Till den åkandes bekvämlighet
Ännu fram till mitten av 1930-talet ansågs det allena saliggörande receptet
för att en bil skall vara »vän med vägen» vara, att vagnen hade stort
axelavstånd och långa fjäderblad. De längsgående halvelliptiska fjädrarna funnos på
vart och vartannat märke. Enda undantaget var Henry Ford, som envisades
med tvärställt fjäderpaket.
Så kom en del racervagnar och bland standardvagnarna först Lancia,
Mercedes och Buick med separatfjädring. De stela axlarna började överges och
varje hjul gjordes separatfjädrat.
Numera ha de flesta bilmärken — åtminstone de dyrare — separatfjädring,
i varje fall på framhjulen. Sedan efter Buick också Chrysler, Chevrolet och
Oldsmobile brutit isen för knäledsfjädringen, började även amerikanerna som
hållit sig konservativare än europeerna övergå till ett mjukare fjädringssystem.
Egentligen är det amerikanska separatfjädringssystemet med spiralfjäder och
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
