Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkkyrkan och förkunnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
experiment. Vi antaga, att den av många fruktade, av andra
önskade stunden har kommit, då bandet mellan kyrka och
stat slitits: en statskyrka skall ej längre finnas i Sverige.
Runt om i Sveriges bygder undras det nu, huru väl
förhållandena för framtiden skola gestalta sig — allra mest undras
det väl så i prästgårdarna. Och vi vilja nu fråga vår präst,
vad han från sin lokalförsamlings synpunkt helst skulle
önska? Nu, när man fått händerna fria, är det nu tid att
övergiva folkkyrkoformen? Jag tror, att han skulle
bekänna för oss, att nu, när frågan på allvar ställdes, den
känslan med en för honom själv helt överraskande styrka trängt
sig på honom, hur onaturliga, från många synpunkter
onaturliga och därför farliga, alla de gränser skulle bliva, som
man då kunde vilja försöka att draga, alla andra än de
gamla.
Skall det ej längre vara en folkkyrka, så skulle det väl
egentligen vara den mera avgjorda, personliga tron, som
skulle utgöra gränsmärket. Det ser ju både ideellt och på
sätt och viss så ytterligt naturligt, nästan självklart ut. Man
kunde nästan mena: det är bara förbindelsen med staten,
som förvirrat blicken, så att man ej ser, att där går ju
gränsen. Den gamle prästen ger sig nu alls inte in på toigon
allmän prövning av detta resonemang, han är helt upptagen
av tanken på sin egen församling. Och just därför att haii
känner den så väl, ser han så tydligt, huru omöjligt det
åtminstone här vore för en människa att draga denna gräns,
hur nästan oundvikligt nära vid varje sådant försök faran
för profanering och inre onatur skulle ligga. Gränsen går
där ju — aldrig har han tröttnat att för sin församling
inskärpa detta, att det är där, i hjärtats tro, som den
avgörande gränsen går. Men sällan har han därvid underlåtit
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
