Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkkyrkan och förkunnelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett begynnande förverkligande, därpå tänker han i regel ej,
gör sig än mindre klar räkenskap över, vilka de äro; men
de finnas där dock, tränga sig på mångfaldiga vägar in på
honom och länka nästan oemotståndligt hans tänkande i
en viss riktning.
För att i vårt fall se, att så är, behöver man ju blott
betänka, att dock ingen, som tillhör en viss
kyrkoorganisation, kan undgå att — visserligen också det mestadels helt
oreflekterat — göra sig den frågan: vad ger mig egentligen
rätt att här vara med? Och är nu denna organisation så
beskaffad, att den vid min fråga efter rättsgrunden ytterst
visar mig hän till något subjektivt, något mitt eget, min
tro eller min fromhetsiver — och min egen och andras
uppskattning därav —, då är faran nära, att detta subjektiva,
detta som jag själv är, kommer att skjuta sig allt för långt
fram i förgrunden, kommer att göra det, ej blott när det
gäller min ställning inom församlingen, utan ock när
frågan blir om min ställning till Gud själv, min rätt inför
honom — att jag kommer att tro på min egen fromhet eller
min egen tro i stället för på Guds förlåtelse allena. Det är
den största och även för oss alla närmaste av alla de faror,
som hota vårt religiösa liv. Vi behöva alla varje hjälp
däremot, som står oss till buds. En sådan är oss i
folkkyrkoorganisationen, med dess syftning på alla, given — om vi
blott verkligen leva med i dess liv. Detta behöves förstås,
eljest kommer här aldrig frågan efter min rätt att vara med
fram — den besvaras då helt enkelt av sockengränsen. Men
så snart jag gör blott den allra första begynnelsen att leva
med i församlingeli, är frågan där, fastän, som sagt, mest
helt omedveten. Nu ringa kyrkklockorna ut över nejden,
och nu vaknar det i ett gammalt förtorkat hjärta, som i åra-
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
