Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges ställning i den evangeliska kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen blott fått tjäna såsom täckmantel för politiska syften.
Två faktorer finnas, som hindra oss att stanna vid detta
omdöme. Den första är den andel, som den religiösa
reformationens bärare haft i vad där skedde och vad därefter
följde. Formuleringen av såväl den till riksdagen ställda
kungliga skrivelsen som riksdagsbeslutet är efter allt att
döma ett verk av konungens närmaste förtroendeman vid
denna tid, Laurentius Andrea e. Men genom honom
talar icke blott konungen utan även reformatorn Olaus
Petri, vars övertygade anhängare och oförskräckte
talesman han är. Betänker man detta, vinner kravet på Guds
ords rena och klara förkunnelse en djupare betydelse. Och
särskilt över den varsamhet, varmed man i detta stycke
går fram, faller en ny belysning. Den är helt i Olaus Petris
anda. I reformationens historia finnes knappt någon
renare gestalt. Han är på intet sätt att jämföra med Luther,
vare sig i tankarnas djup eller rikedom, han saknade både
hans himlastormande djärvhet och, än mer, hans befriande
humor. Men i personligt allvar, mod och idealitet är han
honom jämbördig, likaså i enkel folklighet. Lutherskt och
svenskt äro i honom förebildligt förenade. Och liksom han
själv är en det fria, trotsiga samvetets man, så vill han ej
heller tvinga andras samvete. Vad han begär är blott, att
evangelium må få fritt förkunnas för att segra genom sin
egen makt.
Men den andra faktor som gör, att det profana intryck
1527 års reformationsriksdag till en början ger dock till
sist viker — den är, så underligt det låter, Gustaf Vasa
själv. Hans roll i Sveriges reformationshistoria får icke på
något sätt jämföras med Henrik VIII:s i Englands
reformationshistoria. Det är två helt skilda personligheter och
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
