Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges ställning i den evangeliska kristenheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska arbetarrörelsens första Sturm- und Drangperiod, hava
att förtälja, är det stundom som berättelsen om en
jordbävning. Det var som om allt, som århundraden byggt upp
av kristlig och kyrklig tradition och sed, på en gång skulle
ramla.
Att stöten verkade så hårt berodde nu också på att den
kyrkliga traditionen redan av flera samverkande faktorer
var inifrån uppluckrad. Ett par av dessa ha vi redan lärt
känna; den viktigaste är ännu icke nämnd: en inom
kyrkan själv uppkommen religiös separation, som på ett helt
annat sätt än de utifrån importerade sekterna trängt ända
ned i folklivets djup. Till sin art kan den väl närmast
jämföras med de tyska »Gemeinschaftsleute», men dess
inflytande på folkets religiösa liv är, om jag inte misstar mig,
ojämförligt större.
I denna separation ligger den »tragiska punkten» i den
svenska kyrkans nyare historia— så mycket mer tragisk,
som den framgick ur en rörelse, av vilken många icke utan
berättigande hoppats en ny vårtid för Sveriges kyrka. Det
var en mäktig väckelserörelse, som omkring mitten av
förra århundradet gick fram särskilt över det nordligare
Sverige. Dess egentlige upphovsman och ledare under
rörelsens begynnelseperiod var en lekman, C. O. Rosenius,
en predikant av äkta och ursprunglig religiös kraft. Han
hade mottagit avgörande impulser från engelskt
frikyrkligt, närmast metodistiskt håll. Men i sin förkunnelse var
han utpräglat luthersk: allt kretsar omkring försoningen
och rättfärdiggörelsen genom tron allena. Han kan tala
därom med något av Luthers paradoxalitet, dock med en
stark vändning åt det sentimentala. Men i arbetsmetoderna
röjde sig det främmande inflytandet: lekmannapredikan
ii 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
