Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrka och stat i vårt land i detta nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kyrkans arbetsmetoder till skillnad från frikyrkans mest
karakteristiska. Varje stycke sådan sed, som ännu finnes kvar,
är därför för folkkyrkan ett glädjeämne. Men om frestelsen
till en falsk exklusivitet i första hand framträdde vid de
arbetsmetoder, som för folkkyrkan äro med föreningskyrkorna
gemensamma, som den i viss mån övertagit från dem, så är
det här, vid vad man kunde kalla sedens arbetsmetod, som
den motsatta faran, den vaga, ej eller blott skenbart religiöst
motiverade universalitetens, ligger som närmast. En gammal
folksed är i regel ett ganska komplicerat ting, även om den
till sitt ursprung är rent religiöst motiverad, sluta sig gärna
därtill element av annan art, som lätt kunna tränga det
religiösa momentet i bakgrunden, så att detta icke blir stort mer
än en blott sed, eller i sämre fall en etikett över ett annat
innehåll, i allra värsta fall över ett för evangeliet i
grunden främmande, med det ej förenbart innehåll. Låt oss taga
ett par stora exempel och tänka på de två tillfällen under
kyrkoårets lopp, då kyrkorna även i de mest okyrksamma
församlingarna bruka fyllas till sista plats: julottan och
ungdomens första nattvardsgång. Huru skulle prästen och varje
folkkyrkans vän med honom kunna annat än glädjas över
den styrka, varmed gammal kyrklig sed här ännu fortlever,
och över det vittnesbörd den avlägger om hur man dock ännu
på djupet hänger fast vid fädernas kyrka. Men oblandad blir
glädjen dock icke. Jag känner mer än en trogen
kyrkobesökare, som just på dessa dagar har svårt att känna sig rätt
hemma i sin kyrka. Det blir, såsom det heter i en av
ämbets-berättelserna, gärna två »något oroliga» gudstjänststunder.
Det beror ju närmast på att så många äro med som
främlingar i kyrkan och därför ha svårt att finna sig till rätta.
Dock, vore det bara det, så skulle det ju egentligen — att de
143
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
