Note: This work was first published in 1963, less than 70 years ago. Contributor Gustaf Wingren died in 2000, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrka och stat i vårt land i detta nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina håll däri något litet av taskspeleri, ett försök att med
en ny etikett förgylla upp den profana verkligheten: man
kallar statskyrkan för folkkyrkan men — så föll en gång
den respektlösa repliken — vi känna nog igen sillen, fast den
kommer i kapprock. Från varje sådan tendens vågar jag
bestämt fritaga oss — mig själv och de strömningar, vilkas
kyrkoideal jag i min mån representerar. Vi ha aldrig velat
fördölja för oss själva eller andra, att folkkyrkan också är
statskyrkan, och alltid varit angelägna att betona, att vår
kärlek gäller icke blott något mer eller mindre avlägset
folkkyrkoideal utan just denna folkkyrka, som också kan kallas
— ehuru det, väl att märka, på intet sätt är dess officiella
namn — den svenska statskyrkan. Men när vi säga
folkkyrkan, icke statskyrkan, ligger ju visserligen däri, att det
som för oss gör denna kyrka så värdefull icke ligger i det
som gör den till statskyrka, dess nära förbindelse med
staten, utan i det som gör den till folkkyrka: dess hela folket
famnande vidd. Det sista är något som vi under alla
förhållanden måste hålla fast vid, även om vi icke skulle så som
nu kunna i det yttre genomföra det, så dock till vår syftning.
Det förra åter, förbindelsen med staten, är något som rent
ideellt sett kan finnas och kan saknas utan att därav själva
vårt kyrkoideal beröres, det är så till vida ett adiaforon och
i sin nuvarande gestalt något som vi, såsom jag någon gång
sagt, måste hava såsom hade vi det icke. Det är ett högt ord,
blott alltför lätt att säga, men mycket svårt att i handling
efterleva. Därför är det blott med bävan jag återupprepar
det. Men jag upprepar det ändå, med större eftertryck än
någonsin. Och vad jag därmed vill säga, behöver ju efter det
föregående knappast någon utläggning. Hur värdefullt än
förbundet med staten må vara för kyrkan såsom den reli-
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
