Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konstnärlig, närma de sig ofrivilligt hvarandra och förenas,
dock utan att någonsin blandas och helt sammansmälta
med hvarandra. Hos alla stora ryska personligheter,
från Lomonosov och Puschkin till Turgenjev,
Gontscharov, Tolstoj och Dostojevski, framträder sålunda,
trots det djupa västerländska inflytandet, äfven en
själfständig rysk idé, fastän, det är sant, med en mindre
grad af klarhet och medvetenhet än de
allmäneuropeiska idéerna. Denna brist på klarhet och
medvetenhet har hittills utgjort slavofilernas största svaghet.
Medan västerlänningarna kunnat hänvisa på den
allmäneuropeiska kulturen och Peters stordåd såsom på
ett bestämdt och medvetet ideal, ha slavofilerna måst
nöja sig med oklara, romantiska svärmerier för det
förflutna eller likaså romantiska och oklara
framtidsdrömmar. De ha blott kunnat hänvisa på visserligen
bestämda men orörliga och döda historiska former eller
på alltför okroppsliga och töckniga framtidsperspektiv,
på det som är dödt eller på det som ännu icke är födt.
Dostojevski kände och påpekade denna
panslavismens svaghet — bristen på klarhet och medvetenhet —
»det svärmiska elementet i panslavismen» som han
sade. »Panslavismen står alltjämt kvar vid sitt dunkla
och sväfvande ideal. När allt kommer omkring, var
därför ändå västerländskheten något mera reelt; trots
alla sina misstag hann den längre, den hade
rörelseförmåga, medan panslavismen inte rörde sig ur fläcken
och till på köpet räknade det för ett plus till sin ära.»
Västerländskheten föreföll Dostojevski mera reell
än panslavismen, enär den förra kunde hänvisa på den
europeiska kulturen såsom på ett handgripligt faktum,
då däremot den senare trots allt sitt sökande icke fann
någonting af samma värde och betydelse, lika
konturskarpt och utformadt i den ryska kulturen. — Så tänkte
Dostojevski 1861. Sexton år senare hade han eller
ansåg han sig ha funnit detta af slavofilerna sökta men
icke funna stora, fasta något, som kunde uppställas mot
den europeiska kulturen, fann det i den från Puschkin
utgångna ryska litteraturens universella betydelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
