Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig ingenting utom en tankens smidighet, som
försvagade min viljekraft, samt vanan vid beständiga
moraliska analyser, som beröfvade mig känslans friskhet
och omdömets klarhet. — Benägenheten för abstrakta
spekulationer utvecklade i så onaturlig grad min
medvetenhet, att ofta då jag började tänka på den enklaste
sak, jag öfvergick till ett ändlöst analyserande af mina
tankar; jag upphörde att tänka på den fråga, som
sysselsatt mig, och tänkte i stället på hvad jag tänkte.
Jag frågade mig själf: Hvad tänker jag på? — och
svarade: Jag tänker på hvad jag tänker. Och nu, hvad
tänker jag nu på? Jag tänker att jag tänker på hvad
jag tänker o. s. v. Sunda förnuftet fick rymma fältet
för sjukligt grubbel.»
På tal om sitt första missöde med
»Lefnadsreglerna» — då han skulle linjera papperet, använde han
i stället för den förkomna linjalen ett latinskt lexikon
och åstadkom endast en bred bläckplump — anmärker
han vemodigt:
»Hvarför står allt så klart och vackert för min
inre syn men blir så misslyckadt på papperet och
öfverhufvud i lifvet, då jag vill praktiskt tillämpa något af
hvad jag tänker?»
Men måhända är detta blott barnaförståndets och
barnasamvetets hjälplöshet, som försvinner med åren,
då den fulla mognaden inträder? — Näppeligen.
Åtminstone erkände han själf, redan då han som
tjugofyraårig ung man skref »Barndom och gossår», att
denna barnslighet icke berodde på åldern utan skulle
följa honom hela lifvet igenom:
»Jag är viss om att, ifall jag får lefva till en hög
ålder och kommer att skildra mig sådan jag är då,
skall jag som sjuttiårig gubbe befinnas hänge mig åt
lika orimliga barnsliga drömmerier som nu.»
Ligger det inte i dessa enkla, lugna ord mera
kristlig ödmjukhet — om man öfverhufvud kan tala
om kristlig ödmjukhet hos Tolstoj — än i alla hans
följande så högröstade och lidelsefulla syndabikter? Är
det inte lättare att inför hela världen säga om sig själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
