Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommer han till den slutsatsen, att fyra känslor lågo till
grund för dem: den första »kärleken till den drömda
kvinnan», d. v. s. sinnlighet; den andra »kärleken till
människors kärlek», d. v. s. andligt högmod och
andlig vällust; den tredje »hoppet om en stor, på
tillfredsställd fåfänga grundad lycka, ett hopp så starkt och så
fast, att det gränsade till vanvett»; den fjärde vämjelse
för sig själf och ånger.
Men i själfva verket är detta icke fyra utan
endast två känslor, ty de första tre äro i grunden en —
kärlek till sig själf, till sin kropp, till sitt kroppsliga
lif eller till sitt jag. Den andra — vämjelsen för och
hatet mot sig själf — är icke kärlek till andra eller
till Gud utan endast hat mot sig själf. I båda fallen
är grunden och föreningspunkten för två skenbarligen
så motsatta känslor jaget, endera till det yttersta
bejakadt eller till det yttersta förnekadt. Allt börjar och
slutar med jaget; hvarken kärlek eller hat kan bryta
denna cirkel.
Och nu är frågan den: hvilket af dessa båda jag,
som blandas och förenas, är det sannaste, mest
uppriktiga, eviga — den Leo Tolstoj, som piskar sin
blottade rygg med det asketiska gisslet, eller den som äter
epikureiska pepparkakor och vaggar sig till ro med
tanken på alltings fåfänglighet och tycker det är bättre
att vara en lefvande hund än ett dödt lejon? Den som
älskar sig själf eller den som hatar sig? Den som
börjar med att tänka, känna och önska som en kristen
eller den som slutar med att göra det som en
hedning? Eller kanske till sist — och detta vore det för
honom mest fruktansvärda — äro bägge lika
uppriktiga, lika sanna, lika eviga?
Ett är säkert: i denna förstlingsbok dömer han
sig och sina gossårstankar, som han kallar sina
»förnumsterier», med en sådan stränghet och redlighet
som han sedermera aldrig har dömt sig själf — icke
ens i sina berömda, så glödande ruelsefulla och så
själfgisslande »Bekännelser».
»Allt detta mödosamma moraliska arbete inbragte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
