Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Poljanas bönder desillusionerad lämnade sitt gods och
reste till Kaukasien, där han gick in som volontär vid
artilleriet, lockad af romantiska drömmar om krigisk
ära och om det vilda bergsbygdslifvet — alldeles som
hjälten i »Kosackerna», Olenin.
Liksom Irtenjev och Olenin känner sig
Nechljudov obegränsadt fri. Det är den speciellt ryska
frihetskänsla, som karaktäriserade fyrtiotalets rike unge
barin, för hvilken det inte fanns »vare sig fysiska eller
moraliska band; han kunde göra hvad han behagade,
och han behöfde ingenting, och ingenting band
honom. Han hade hvarken familj eller fädernesland eller
tro eller några slags behof. Han trodde icke på
något och erkände ingenting. Han älskade tills vidare
endast sig själf och kunde icke annat, ty det var blott
af sig själf han väntade sig något, och han hade ännu
icke hunnit bli besviken på sig».
Men fastän han icke tror på något och
ingenting erkänner, fastän han älskar blott sig själf med en
naiv, barnsligt cynisk kärlek, så ställer han ändå, denne
nybakade student och artillerivolontär, sina »filosofiska
upptäckter», sitt »naturlif» bland kosackerna i
oppositionell motsättning mot hela mänsklighetens kulturlif.
»Han fick blicken öppen för den lögn han
hittills lefvat i och som han redan förut revolterat mot
men som nu syntes honom outhärdligt vidrig och
löjlig.»
»Hvad ni förefalla mig ömkliga och erbarmliga!»
skrifver han till en vän i Moskva. »Ni veta inte hvad
lif och lycka är! Man måste ha lärt känna lifvet i hela
dess naturliga skönhet, man måste se och förstå hvad
jag dagligen ser framför mig: bergens eviga,
obesudlade snö och en härlig kvinna af samma friska fägring
som den första kvinnan måste ha haft, då hon utgick
ur Skaparens hand. Då blir det klart hvem som
fördärfvar sig själf, hvem som lefver i sanning eller lögn,
ni eller jag. Om ni visste hvad ni förefalla mig
vämjeliga och ömkliga i er förblindelse!»
»Människornas lif är som naturens: de dö, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
