Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»I synnerhet var han förtjust i sina svin. Han hade
trehundra stycken, som stodo två och två i små stior.
Här tålde grefven inte minsta smuts. Hvar dag måste
jag och mina medhjälperskor tvätta dem allesammans
och rengöra stiornas golf och väggar. Då grefven
sedan kom på sin inspektion, var han alltid mycket
belåten och brukade säga: »Så skall det vara!» Men Gud
nåde oss, om han upptäckte minsta orenlighet; då blef
han genast ond och började ryta. Grefven var en
mycket häftig herre.»
Guvernanten Anna Seuron, som i sin bok Sex
år i grepe Leo Tolstojs hus tyckes sträfva efter att vara
giftig men i själfva verket endast är tämligen ytlig och
platt, säger gäckande, att de där märkvärdiga grisarna
»ompysslades som barn». Skämtet är knappast
lyckadt. Hvad mera, om en god husbonde fann tid att
bekymra sig både om sina barn — för öfrigt, som vi
veta, omgifna af schweiziska, tyska och engelska bonner
— och om sina grisar? Här kan icke vara tal om
högt och lågt, ädelt och föraktligt, här har liksom i en
lefvande kropp allting sin uppgift och sitt berättigande,
det ena existerar för och genom det andra —
människor, djur och växter.
Och låt vara att Tolstoj liksom Levin, då han
ägnade alla sina omsorger åt det egna boet och pysslade
med sina grisar, intalade sig själf, att han arbetade för
mänsklighetens väl och att detta var »en oblodig
revolution men en den mest genomgripande». I själfva
verket lät han sig ju blott ledas af det animala lifvets
djupa och säkra instinkt. Svinstiorna och
barnkammaren, stuteriet och bihuset, brännvinsbränneriet och
Sofia Andrejevnas kontorsböcker — hvad innebär allt
detta annat än ett hörsammande af naturens vilja?
Som fågeln reder sig näste, så reder sig människan
hus och hem.
Och, framför allt, det ligger i detta den stora,
osammansatta kärlek till lifvet, den evigt barnsliga
lifsglädje, som äfven Goethe hade. »Leo Nikolajevitsch»,
berättar Behrs, »prisar stundligen dagen för dess skönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
