Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67
»Jag är glad af mig, jag tycker om alla — jag är fader
Jeroschka jag!»
Då han skildrar de dunkla, drömlika minnena från
sin tidigaste barndom, från tre—fyraårsåldern, beskrifver
han ett af sina starkaste och ljufvaste intryck —
bad-ningen. »För första gången såg jag och började älska
min lilla kropp. Jag lade märke till refbenen på bröstet
och det glatta, mörka karet, njanjas uppkaflade ärmar,
det varma, ångande vattnet och dess skvalpande och
framför allt förnimmelsen af glatthet, då jag förde
händerna öfver karets våta kanter.» Man kan säga, att
från det ögonblick, då han som treårigt barn för första
gången såg och började älska sin lilla nakna kropp,
har han aldrig upphört att älska och omhulda den.
Innersta grunden för alla hans känslor och tankar är
just denna första, rena, osammansatta förnimmelse af
det lekamliga lifvet — kärleken till köttet. Denna känsla
uttryckte han, då han skildrade den jublande förnimmelse
af animaliskt lif, som grep Vronski en gång före ett
sammanträffande med Anna Karenina. »Denna känsla
var så stark, att han ofrivilligt smålog. Han satte ned
benen, lade det ena öfver det andra och började känna
på den elastiska vaden, som skadats vid gårdagens fall,
och i det han lutade sig bakåt, drog han några djupa
andedrag. »Hvad det är skönt, hvad det är skönt!»
sade han för sig själf. Han hade ofta förr haft en
lycksalig förnimmelse af sin kropp, men aldrig hade
han så älskat sig själf, sin kropp.»
Hos ingen har väl denna rent animala lifsglädje,
som de gamle kände till men som nu återfinnes blott
hos barnen, tagit sig ett så öppet, primitivt och naivt
oblygt uttryck som hos Tolstoj. Och långt ifrån att
minskas med åren har den tilltagit och så att säga
renats och befriats från alla främmande tillsatser.
Liksom vin blir den starkare, ju äldre den blir. Hans
lifs vår förefaller dyster och stormig i jämförelse med
denna gyllene, strålande, fridfulla höst. Leo
Nikolajevitsch »föryngras på ålderdomen >, såsom en italiensk
diplomat i XVI:de seklet sade om en annan stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
