Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
strid med dem. Grefvens ställning är egendomlig. Hans
öfvertygelse är, att pengar äro ett ondt och upphof till
allt fördärf. ’Den som ger pengar ger ett ondt.’ —
Och nu visa sig hans egna verk vara en ny guldkälla.
Till en början ville han inte höra på, då talet fördes
på pengar och böcker; han fick en förvirrad, plågad
min. Men grefvinnan var orubblig i sitt beslut att på
detta sätt trygga barnens framtid. Den ekonomiska
ställningen skulle annars ha blifvit ohållbar, eftersom
familjen ökades och utgifterna växte.»
Och Leo Nikolajevitsch »försökte sluta ögonen»
och »gick helt upp i förverkligandet af sitt lifsprogram».
Men ju obarmhärtigare han blottade missförhållandena
i det moderna, borgerliga samhället, ju ifrigare han
predikade Kristi bud att bortskänka all egendom, dess
bättre såldes Sofia Andrejevnas upplagor och dess större
inkomster hade hon af dem. Hvad som hade synts
hotande för familjens ekonomiska välstånd, kom sålunda
endast att befordra det.
»Leo Nikolajevitschs far», berättar Sergejenko, »blef
en gång 1813 efter staden Erfurts blockad skickad med
depescher till Petersburg. På återvägen blef han vid
den lilla staden Saint-Auloy tagen till fånga jämte sin
ordonnanssoldat, en lifegen. Den senare gömde
oförmärkt sin herres alla pengar i stöfveln, och under loppet
af de månader fångenskapen varade tog han ingen enda
gång af sig stöflar na. Han fick ett skaf sår på foten
men lät aldrig med en min märka, att han led några
plågor. Därför kunde också grefve Nikolaj lljitsch
lefva ett bekymmerfritt lif, då han sedermera kom till
Paris, och sin tillgifne ordonnans erinrade han sig
alltid med tacksamhet.»
På tillgifvenheten hos sådana människor som denne
ordonnans hvilar hela den patriarkaliska lyckan, »den
s. k. aktningsvärda familjens måttfulla vällefnad» som
på en grundval af granit. Erinrar sig månne Agafja,
den hundraåriga hushållerskan på Jasnaja Poljana, denna
tilldragelse? Åtminstone erinrar hon sig, hurusom
Nikolaj lljitsch Tolstoj — alias Nikolaj lljitsch Rostov —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
