Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
»i det han knöt sin seniga näfve» brukade säga:
»Bonden skall man hålla så här!» Det är samma Agafja,
som då hon berättar om Leo Nikolajevitschs barndom
tillfogar, att han »var ett snällt barn, men svag till
karaktären», och då hon hör talas om hans nya påhitt
ler ett sällsamt litet leende. Ett än finare och än mera
sägande leende såg jag hos Vasili Sutajev, en bonde
från T ver, som också predikar den evangeliska
fattigdomen och är en bland de intelligentaste af ryssar.
Jag hade tillfälle att tala med honom en gång kort
efter att han haft besök af Leo Nikolajevitsch. Och
nu kommer det ständigt för mig, att grefvinnan Sofia
Andrejevna, som redan för länge sedan försonats med,
»vant sig vid mannens lära», stundom äfven hon ler
ett litet småleende, som erinrar om detta.
Ja, förfäderna, hvilkas ålderdomliga porträtt blicka
ned från Jasnaja Poljanas väggar med det bekymrade
uttryck i ögonen, som är eget för förfäders ögon —
»bara allt står väl till hemma!» — kunna vara lugna.
Allt står väl till, allt är som förr — som det var under
deras tid, så är det och så skall det förbli. De
ryktbara »fyra stationerna» ha inte visat sig så farliga som
man till en början kunde tro. Medan Leo
Nikolajevitsch hvilar ut efter velocipedturen eller efter arbetet
på åkern, efter tennispartiet eller murandet af spisen åt
den fattiga gumman, sitter grefvinnan Sofia Andrejevna
hela natten öfver korrekturarken till den nya upplagan,
som skall öka de rikedomar, af hvilka den trogne
ordonnansen utan ersättning gömde en del åt
husbonden i sin stöfvel.
Och förfäderna småle gillande och belåtet i sina
mörknade ramar.
En gång »då jag var på besök, kom en sjuk, af
eldsvåda hemsök musjik till Leo Nikolajevitsch»,
berättar Behrs, »och bad honom om virke till ett uthus.
Leo Nikolajevitsch föreslog mig att följa med; vi
be-vapnade oss med yxor, och om en liten stund hade
vi fällt några träd i Jasnaja Poljanas skog, kvistat dem
och lassat virket på musjikens kärra. Jag arbetade med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
