Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
fattig kvinnas spis! Om Dostojevski finner behag i
känslan af att hans krafter utvecklas, så är hans arbete
likväl ingen allegorisk lek, ingen epikureisk sport eller
gymnastik, icke en af de »fyra stationerna >. Han vet,
att af hans fysiska styrka beror hans lif, hans räddning,
frågan om han skall uthärda straffarbetet eller icke.
Han vet också, att om han skulle vägra utföra arbetet
— som lyckligtvis behagar honom — väntade honom
skällsord och slag af vaktsoldaterna, kroppsstraff af
befälet. Och arbetets oundgänglighet och stränga allvar
ge det dess mening.
Dostojevski behöfver icke uppgöra abstrakta
teorier om äganderättens och kultursamhällets förkastlighet:
han är själf en förkastad. Leo Tolstoj anställde en
fullkomligt riktig och exakt men för hans framtida lif
ofruktbar matematisk beräkning, enligt hvilken han
skulle ha nödgats ge tiggaren två tusen rubel, för att
hans allmosa skulle svara mot vedkarlen Semjons två
kopek. Han leddes till att betvifla, huruvida han alls
hade rätt att hjälpa de fattiga, och detta tvifvel tycks
ännu icke vara häfdt. Hos straffången Dostojevski
kunde dylika tvifvel icke uppkomma: lifvet själft löste
frågan åt honom genom att försätta honom i den
ställning, att han måste mottaga allmosor i stället för att
själf ge.
»Det var kort efter min ankomst till fängelset^,
berättar Dostojevski. »Jag återvände från morgonarbetet
ensam med vaktsoldaten. Då mötte mig en mor med
sin dotter, en tio års flicka, vacker som en ängel. Jag
hade sett dem en gång förr. Modern var soldatänka.
Hennes man, en ung soldat, hade blifvit arresterad och
dog i fängelsehospitalet, samtidigt med att jag låg sjuk
där. Hustrun och dottern kommo för att taga farväl
af honom; båda gräto alldeles förtvifladt. Dà flickan
nu varseblef mig, rodnade hon och hviskade något
till modern; denna stannade, letade rätt på en kvarts
kopek i sitt knyte och gaf slanten åt flickan. Denna
störtade emot mig. — Det är åt dig, »olycklige . Tag
i Kristi namn! — ropade hon och stack slanten i min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
