Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
tären af lek — afseendet från egendom, de kroppsliga
mödorna, sammansmältandet med folket — alit detta
upplefde Dostojevski i verkligheten och i en verklighet
af det mest förkrossande allvar.
Fångtröjan och kedjorna voro för honom ingen
abstrakt symbol utan ett verkligt tecken till hans
borgerliga död och hans uteslutande ur samhället. Tolstoj
må ha fällt träd åt fattiga musjiker och plöjt jorden i
sitt anletes svett, detta är ändå snarare sport, asketiska
botöfningar och gymnastik än verkligt arbete. Det
nödtvungna arbetets väsen, det fysiska såväl som det andliga,
består i dess oundgänglighet icke blott moraliskt utan
också för kroppen; det är framtvingadt af fruktan,
förnedring och hjälplöshet: om jag icke arbetar, så står
jag i morgon, om en månad eller ett år utan en bit
bröd. Detta förefaller att vara allmänt bekant men är
i själfva verket innerst ganska svårfattligt för människor
med en sådan uppfostran och ett sådant förflutet som
Leo Tolstoj. Liksom en människa, som aldrig har
känt fysisk smärta, icke kan göra sig en föreställning
därom, hur hon än försöker, likaså kan icke den som
aldrig pröfvat på nöd förstå hvad nöd är, hur mycket
han än tänker och resonerar i saken.
I detta afseende var Dostojevski lyckligare än Leo
Tolstoj: ödet beredde honom tillfälle att som straffånge
pröfva på folkets släp och umbäranden, alldeles som
han lärde känna dödsfruktan icke genom abstrakta
tankeexperiment utan stående på schavotten med döden
för ögonen.
På sommaren första året af sitt fängelselif fick
han i omkring två månader bära tegel från Irtischs strand
till ett kasärnbygge beläget på ungefär sjuttio sasjens
afstånd bakom fästningsvallen. »Jag fann behag i detta
arbete», säger Dostojevski, »ehuru repet, hvari jag bar
tegelstenarna, beständigt skafde min axel. Men hvad
jag tyckte om var, att arbetet märkbart utvecklade
mina krafter.»
Hvilken skillnad mellan honom och en Leo
Tolstoj, som odlar sin åker eller bär tegel till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
