Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
mera säga, det han left med folket och kände det. Då
han tillika med de andra fångarna i sitt hjärta
upprepade: »Upptag mig såsom du upptog röfvaren >, var
det icke genom tankeexperiment utan med hela sitt
väsen han kände och mätte den klyfta, som skiljer
folket från kultursamhället och som Tolstoj blott
mediterat öfver i sina litterära och sedelärande verk.
Dostojevski tillskref fängelsetiden skulden för sin
epilepsi. Vi veta, att enligt ett annat vittnesbörd denna
sjukdom yppade sig hos honom i barndomen. Efter
all sannolikhet får man i hans ytterliga känslighet se
hufvudorsaken till sjukdomen, som blott utvecklade sig
och tilltog under fängelsetiden. I brefvet till kejsar
Alexander II från »f. d. statsförbrytaren» Dostojevski
påstår han, att sjukdomen börjat under första
fängelseåret. »Min sjukdom», tillfogar han, »antager en allt
svårare karaktär. Hvart anfall försvagar märkbart mitt
minne, min fantasi, mina själs- och kroppskrafter.
Utgången af min sjukdom blir brutenhet, död eller
vansinne.» Vi veta, att det verkligen var tider i hans lif,
då fallandesoten hotade att allvarligt angripa hans
andliga förmögenheter. Anfallen inträffade, enligt Strachov,
vanligen en gång i månaden men ibland, ehuru mycket
sällan, äfven oftare; det kunde till och med förekomma
två anfall i veckan.
»Jag själf», fortsätter Strachov sin märkliga
berättelse, »blef en gång vittne till ett anfall af ordinär
styrka. Det var, om jag minns rätt, 1863, på
påskaftonen. Fjodor Michailovitsch kom på besök till mig
vid 1 l-tiden på kvällen, och vi fördjupade oss i ett
samtal. Jag minns inte ämnet men kommer ihåg, att
det var ett allvarligt, abstrakt sådant. Fjodor
Michailovitsch gick fram och tillbaka i rummet och lifvades
allt mer; jag satt vid bordet. Han yttrade något
hög-stämdt och hoppfullt, och då jag med en anmärkning
bekräftade hans ord, vände han sig emot mig med
hänförd uppsyn — hans extas hade tydligen nått sin
höjdpunkt. Han stannade ett ögonblick, som letande
efter ord för sin tanke, och hade redan öppnat munnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
