Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VII.
Då Puschkin dog, var Dostojevski sexton år.
Jag vet icke af hvilken anledning», skrifver hans
bror Andrej Michailovitsch, »vi i vår familj ej fingo
höra talas om Puschkins död förrän efter vårs mors
begrafning. Förmodligen var orsaken vår egen sorg
och vårt ständiga vistande inomhus. Jag minns, att
bröderna blefvo alldeles utom sig, då de fingo
underrättelsen om detta dödsfall och alla omständigheterna
därvid. Bror Fjodor yttrade flere gånger till vår äldre
bror, att om vi ej redan haft sorg i familjen, skulle han
ha bedt om tillåtelse att få bära sorg efter Puschkin.»
Saknaden efter modern kväfde således ej hos
Dostojevski sorgen öfver Puschkins död. Om han icke
klart förstod, så kände han redan som sextonåring, lika
väl som sedermera vid sextio år, det lefvande band,
det blodsband som förenade dem. Han icke blott
vördade Puschkin som sin store lärare utan älskade honom
som en nära anförvant.
För Leo Tolstoj åter — han erkänner det själf i
Ungdom» — voro vid samma tid Puschkin och andra
ryska skriftställare endast »böcker i gula band, som han
läste och hade läxor i som barn». Han jämför med
blygsel sin dåvarande dåliga smak med sina kamraters,
studenter vid Moskvas universitet. »Puschkin och
Sju-kovski voro för dem litteratur. De föraktade Dumas,
Sue och Féval och bedömde litteratur långt bättre och
skarpsinnigare än jag.» — »Vid denna tid hade
Montecristo och allehanda Mysterier just börjat utkomma, och
jag slukade romaner af Sue, Dumas och Paul de Kock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
