Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Alla de mest onaturliga figurer och tilldragelser voro
för mig lika lefvande som verkligheten. Jag vågade
icke misstänka författarna för lögn. Romanerna gåfvo
mig också nya ideal, som jag sträfvade att uppnå. Jag
ville vara ... så comme il faut som möjligt i mina
handlingar och mitt sätt, något som jag äfven förut
varit svag för. Äfven till mitt yttre och mina vanor
försökte jag likna hjältarna i dessa romaner.
Sådan var Tolstojs och Dostojevskis litterära
uppfostran. Naturligtvis insåg Dostojevski redan vid sexton
år Dumas’ och Paul de Kocks tarflighet och flackhet.
Hans litterära omdöme är för att vara en ynglings
förvånande fint, moget och själfständigt. Han är lika
förtrogen med den västeuropeiska litteraturen som med
den ryska. I ett af sina litet öfversvallande
ungdoms-bref från Ingenjörsskolan skrifver han till sin bror: Vi
resonerade om Homerus, Shakspeare, Schiller,
Hoffmann...» ... »Jag kan Schiller utantill,jag talar
Schiller, jag yrar Schiller.» Men han uppskattar icke blott
Shakspeare och Schiller, jämförelsevis mera
lättillgängliga för dåtidens ryska ungdom, som svärmade för
romantik och gotik, utan äfven XVII:de seklets stora
franska klassiker, Racine och Corneille, som Bjelinski
sedermera bedömde så ytligt. Dostojevski delar icke
det hos oss då moderna, från den tyska kritiken
stammande föraktet för den så kallade pseudoklassiska
litteraturen». Och hvilken fin instinktiv uppfattning af
en den mest främmande och aflägsna kultur röjer icke
denne ryske gosse, son till en fattig militärläkare! Pä
samma gång han erkänner de franska klassikernas
konventionalism och brist på originalitet, hänföres han öfver
den formella fulländning, som utmärkte Ludvig XIV des
hofpoeter. »Och Phèdre, bror! Gud förlåte dig, om
du inte medger att detta är den högsta och renaste
natur och poesi! Det är ju ett Shakspeareverk, fastän
statyn är af gips och inte af marmor.» Kanske finns
det icke i hela den ryska litteraturen ett mera träffande
omdöme om Fedra än det, som är uttaladt i dessa två
rader. I ett annat bref försvarar han Corneille mot
Tolstoj och Dostojevski
S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
