Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen. Tolstojs och Dostojevskis lif - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
feten» på de litterära samkvämen. Den som hört honom
skall aldrig glömma honom. Han började med låg,
dof, liksom kväfd röst. Men i den allmänna tystnaden
var hvarje ord tydligt hörbart. Och hans stämma blef
allt ljudligare, fick en nästan öfvermänsklig styrka, och
vid sista versen stegrade den sig till ett skri, som gick
genom märg och ben:
Ditt ord förbiänne alla hjärtan!
Och den gråa, konservativ-liberala petersburgska
publiken, som väl är den kyligaste och mest prosaiska
i hela världen, darrade vid detta fruktansvärda skri,
alldeles som för fyra århundraden sedan åhörarna i Maria
del Fiore darrat vid fra Girolamo Savonarolas
predikan. I detta ögonblick kände man plötsligt, att
Dostojevski var mera än en stor skriftställare och att i honom
brann den eld, som tänder de religiösa brandfacklorna
i världshistorien.
En gång läste Strachov upp för Dostojevski en
dikt han skrifvit, där det bland annat förekom en vers
riktad till nutidens ryssar:
Att I blott förstoden den styrka som I ägen!
Dostojevski utropade:
— Ja ja, att I blott förstoden! Det är just det —
att de förstode! Men nej, de förstå inte. ..
»Efter de bifallsrop, applåder och lagerkransar,
hvarmed han hyllades på uppläsningsaftnarna», berättar
Strachov, »brukade han säga:
— Ja ja, allt det där är mycket bra, men det
väsentliga förstå de ändå inte.»
»I hvarje hjärna», säger Dostojevski själf, »finns
det alltid något, som omöjligt kan meddelas åt andra,
om man också författade hela band och använde
trettiofem år på att söka förklara sin tanke; alltid blir det
kvar något, som på intet vis låter sig utsägas och evigt
stannar inom en; man dör utan att ha kunnat meddela
någon det kanhända mest väsentliga af ens idé.»
Besannades icke denna hans förkänsla? Dog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
