Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
mjuka och energiska händer med smala fingertoppar.
Frou-Frous ben »nedanför knäna föreföllo att ej vara
tjockare än ett finger, om man såg dem framifrån, men
sedda från sidan voro de däremot ovanligt breda».
»De starkt framträdande musklerna under ådernätet,
utgrenadt i den fina, skälfvande och sammetslena huden,
föreföllo fasta som ben... Hela hennes kropp och
särskildt hufvudet hade ett utprägladt energiskt och på
samma gång mildt uttryck.» Bägge ha samma liksom
bevingadt lätta rörelser och äro därjämte fulla af
återhållen lidelse, af ett orgiastiskt öfvermätt af lif.
»Frou-Frous hufvud med de utstående, glänsande och
glädjestrålande ögonen (Anna har också glänsande och
glädjestrålande ögon) blef bredare öfver nosen: hon spärrade
ut näsborrarna med deras blodstrimmade innerhud.»
Liksom Anna förstår hon husbonden »utan ord».—
»Åtminstone föreföll det Vronski, att hon förstod allt hvad
han nu tänkte.» Mellan dem är ett egendomligt icke
blott fysiskt utan liksom psykiskt band. Hon känner
och älskar hans kärlek, åtrår och fruktar den. Då
Vronski kom, drog hon djupt efter andan, och sneglande
med sitt utstående öga, så att hvitan blef blodsprängd,
såg hon på de inträdande, i det hon riste på
nosgrim-man och spänstigt trampade med benen.» (Anna har
också »spänstig gång».)
»— O du kära! O! — sade Vronski, i det han
närmade sig Frou-Frou.
Men ju närmare han kom, dess oroligare blef
hon. Först då han var framme vid hennes hufvud,
lugnade hon sig, och det gick en sprittning genom
hennes muskler under den fina, mjuka huden. Vronski
strök hennes fasta hals, lade tillrätta en länk af manen,
som fallit öfver åt andra sidan, och närmade sitt ansikte
till hennes utspärrade näsborrar, mjuka som en
flädermusvinge. Hon andades ljudligt genom sina vidgade
näsborrar, ryckte till, lade det spetsiga örat bakåt och
sträckte ut den fasta, svarta läppen mot Vronski, som
om hon velat taga honom i armen. Men så kom hon
ihåg nosgrimman, riste på den och började åter trampa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
