Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
emot en ur Tolstojs alla verk. Det förefaller ibland,
att hela världen ter sig för honom som den där
smutsiga dammen med dess otaliga, krälande, nakna kroppar
under en låg himmel och en glödande sol, ett rödt
klot i ett moln af damm — eller som det där låga
ambulanstältet med dessa samma kroppar, stympade
och blodiga.
Därför är det kvaft; därför tycker man, att det i
Tolstojs verk »ej finns luft, så att man kan andas ,
enligt Turgenjevs uttryck. Där är kvaft af kött och
blod, af »människokött». Allt är för kroppsligt, för
köttsligt och blodigt. Där är endera lukten af blöja
— i Nataschas barnkammare, i det stinkande
människonästet — eller lukten af blod — i ambulanstältet. Det
är kvaft som före åska, men ingen åska bryter ut
det endast drar ihop till oväder men blir ingenting af.
Där är blott väntans beklämning. »Allting tänjer och
tänjer sig» som i furst Andrejs feberyrsel. Där
kommer intet åskslag, ingen blixt af fasa, ingen blixt af
löje endast förkänslor, endast en olycksbådande
åter-glans från »dödens hvita ljus», ljudlösa kornblixtar, som:
Likt demoner döfva, stumma
växla tecken med hvarann.
Stundom är det som om offren — hans - hjältar
— själfva reste sig i trots; de kämpa konvulsiviskt mot
detta köttets och blodets tyranni, de fly till det
okroppsliga, blodlösa — till abstrakta kristliga förnumsterier .
Men hvilken ömklig, vinglös flykt detta är! »Bandet
mellan själ och kropp håller dem fast, bandet mellan
det kött som föder och det kött som födes —
familjebandet: »Vi kunna offra oss själfva men icke barnen ,
enligt grefvinnan Marias uttryck. Och knappt ha de
rest sig, förrän de falla igen, sjunka än djupare i den
smutsiga pölen, i gyttjan, där de nakna kroppania kräla.
Kroppen är deras a och o — kroppen som
tillintet-göres i döden och fortlefver i afkomman. Endera dö
de i kval eller också föda de i kval och för nya kval
— något tredje gifs icke för dem.
Finns det icke heller för konstnären själf något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
