Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
förtära världen, förbli de galileiska liljorna, de jordiska,
de ojordiska, lika oförvissneligt friska. Hvilket
mysterium som ligger förborgadt i de hvita doftande liljorna,
i det uppståndna köttet, skinande hvitt som liljorna!
Insfen arier har kommit så nära köttets och andens
— det förandligade köttets — stora, allförenande
mysterium som Leo Tolstoj har gjort, fastän visserligen
omedvetet, på en underjordisk väg, endast genom sin
»nattblick», sin konstnärliga klarsyn.
I »Tre som dö» hugger en musjik ved tidigt en
morgon. »Det sällsamma, för naturen främmande
ljudet genljöd i tystnaden och dog så bort i skogsbrynet.
— En af grenarna i toppen skälfde på ett onaturligt
sätt, dess saftiga blad hviskade något. Yxhuggen där
nere ljödo dofvare och dofvare, saftiga hvita spånor
flögo omkring på det daggiga gräset, och det hördes
ett lätt knakande för hvart hugg. Trädets hela kropp
skälfde till och rätade sig snabbt, förskrämdt vacklande
på sin rot. För ett ögonblick blef allt tyst, men så
böjde sig trädet på nytt, det brakade i stammen, trädet
störtade till den gråa marken, och dess grenar knäcktes.
Ljudet af yxhugg och steg tystnade. En hämpling gaf
till ett skri och flög upp. En gren, som den snuddat
till med sin vinge, vaggade en liten stund och blef
sedan lika liflöst stilla som alla de andra. De
angränsande träden bredde med välbehag ut sina orörliga
grenar i den nya rymden.»
Furst Andrejs ändlösa tankar och kval under hans
sista sjukdom, Ivan Iljitschs stank, smuts och ohyggliga
skrik »på öm» — och detta stumma vacklande,
grenarnas död på det fällda trädet: hvilken gradskala! Från
människan till djuret, från djuret till plantan, från
plantan till molnet som upplöser sig i rymden — hur allt
blir tystare och tystare och tystare, tills den slutliga
stillheten inträder. Men icke heller där är det tomma
intet, utan där är begynnelsen till en ny tillvaro, där
är den andra himlen, där är »det namnlösa mörkret,
som är skönare än allt ljus», enligt Plotinus’ ord. »I
ditt intet skall jag kanske finna allfo, svarar Faust Me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
