Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
fistofeles, då han stiger ned i underjorden med
nycklarna till Mödrarnas rike.
Fåglarna under himlen, liljorna på fältet »veta»
något, minnas något som människan redan glömt. De
arbeta icke, ej heller spinna de; men icke ens Salomo
i all sin härlighet var så klädd som en af dem.
Träden tänka icke, lida icke, men icke ens Salomo i all
sin vishet dog som ett af dem.
»Under fem år hade vår trädgård fått förfalla»,
berättar Tolstoj. »Jag lejde arbetare, försåg dem med
hackor och spadar, och vi började tillsammans arbeta.
Vi höggo ned träd, skuro af torra eller öfverflödiga
grenar och rensade bort ogräs. Poppel och hägg hade
mest bredt ut sig och kväfde de andra träden.
Pop-peln växer ifrån roten, och det är omöjligt att rycka
upp den; rötterna måste afsågas nere i jorden. Vid
dammen stod en väldig poppel två famnar i omkrets.
Kring den var en liten öppen plats, alldeles bevuxen
med poppelskott. Jag befallde att de skulle bort; jag
ville att platsen skulle se friare ut, och framför allt
ville jag hjälpa den gamla poppeln, ty jag trodde att
alla dessa unga träd kommo från den och sögo saften
ur den. Då vi fällde de unga popplarna, gjorde det
mig ibland ondt att se deras sönderhuggna saftiga
rötter. Fastän vi voro fyra som drogo, förmådde vi ibland
icke rycka upp en liten poppel med afskurna rötter.
Den höll sig fast af alla krafter och ville icke dö. Jag
tänkte: lifvet måtte vara dem bra kärt, eftersom de
hålla så fast vid det. Men de måste fällas och jag
fällde. Sedan, då det redan var för sent, fick jag veta,
att jag borde ha låtit dem stå kvar. Jag hade trott, att
telningarna drogo säf ur det gamla trädet, men det var
tvärtom. Då jag fällde dem, hade den gamla poppeln
redan börjat förtvina. Vid löfsprickningen varseblef
jag, att den ena grenen — den hade två — var kal,
och samma sommar förtorkade den. Den hade länge
varit döende, och den visste detta och gaf sitt lif åt
telningarna. Därför var det, som de skjutit upp så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
