Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
snabbt, och jag ville hjälpa den — och dödade alla
dess barn!»
Växten är klokare än människan. »Ja människan
är dum — dum, dum!» som fader Jeroschka säger, i
det han tankfullt låter hufvudet sjunka. »Älska djuren,
älska växterna», säger munken Sosim, »hvart löf på
trä-dena sträcker sig mot Ordet, sjunger Guds lof,
begråter Kristus, och sig själf ovetande ger det på detta sätt
sitt syndfria lif dess mening.»
»En hägg växte bredvid en hasselbuske och
hindrade dess grenar att utveckla sig. Länge funderade jag,
om jag skulle hugga ner den eller inte: det gjorde mig
ondt om den. Häggen växte icke som buske utan som
träd och var tre alnar hög, vidtutgrenad och
öfversål-lad af hvita, doftande blommor. Doften kändes på
långt håll. Jag skulle ha låtit den stå, men mig
ovetande började den ene arbetaren hugga ner den (jag
hade förut tillsagt honom att fälla all hägg). Då jag
kom, höll han just på, och safven riktigt yrde om yxan,
då hugget träffade i den förra skåran. Det var tydligen
ödets vilja, tänkte jag, tog själf en yxa och började
hjälpa musjiken. Allt arbete är roligt; det är roligt att
hugga också. Det är roligt att snedföre drifva yxan
djupt in och sedan med ett raskt hugg skilja ifrån det
afskurna, att tränga allt djupare och djupare in i trädet.
Jag glömde alldeles bort häggen och tänkte endast på
mitt arbete. Då jag blef trött på att hugga, lade jag
yxan ifrån mig, musjiken och jag lutade oss emot
trädet och försökte bända omkull det. Trädets alla blad
började skälfva, vi öfverhöljdes af hvita, doftande
blomblad, och det droppade dagg på oss. 1 detsamma var
det som om något hade skrikit till inne i trädet; vi
bände än häftigare, och det var som om det hade
börjat snyfta, det gick en skälfning genom dess inre, och
det föll. Det bröts där det var hugget och föll
gungande på gräset. Blommor och grenar skälfde en stund
efter fallet och blefvo sedan orörliga.
— Hm, sade musjiken. — Det är synd att göra
ände på hvad som lefver. — Och jag kände mig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
