Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
blod. Förvandlas icke tvärtom under de följande
seklen af asketisk kristendom blodet till vin och vinet till
vatten, den heliga lekamen till okroppslig helighet, det
förandligade köttet till oköttslig andlighet, köttets
uppståndelse till köttets dödande? Sker icke här ett andra
förräderi, jämbördigt med det första? Och är icke till
följd af detta förräderi Kristi förborgade anlete alltjämt
doldt i mörker bakom det uppenbara? Hvem har helt
förstått betydelsen i den vällukt, som i den tätnande
skuggan från Golgata, under den sista måltiden
utströmmar icke från de galileiska liljorna utan från hans
kött, icke från drufvornas saft utan från hans blod?
»Detta är ett hårdt tal; hvem kan höra det?» — »Salig
är den som icke tager anstöt af mig.» — »Men de
förstodo icke detta tal, och det var fördoldt för dem.»
Det yttersta, fruktansvärda och »anstötliga» mysteriet i
den största af de symboler, som mänskligheten har ägt,
äger och skall äga — mysteriet af andens och ordets
förening med köttet och blodet — är icke det alltjämt
oförstådt?
Om människorna en gång uppsöka denna källa,
den enda som kan släcka deras religiösa törst, så skola
de måhända erinra sig, att Leo Tolstoj, fastän icke
medvetet, ofta till och med mot sin vilja, har gått denna
samma väg, har närmat sig denna samma symbol.
I vår tid, som ägnar en afgudisk dyrkan åt endera
den okroppsliga anden eller det själlösa köttet, har han
om än dunkelt anat sig fram till den religiösa
åskådning, som liksom konsten för de gamle uppdagar
kroppens helighet, köttets andlighet.
Det är därför han med en skenbart så cynisk
grymhet men i själfva verket full af ömkan afkläder
människan allt mänskligt: han uppsöker det djuriska
hos henne för att göra det djuriska gudomligt. Och
i det innersta underjordiska djupet, i »svalget», i
ofattlighetens afgrund, hvarur allt lefvande och växande,
djur och plantor, framgå, har han redan skönjt det ljus,
som skall lysa honom vägen till den andra hälften af
världen, till den andra himlen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
