Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
Det förefaller att blott ett enda steg, en enda
ansträngning skulle behöfvas för att den underjordiska
porten skulle helt öppnas för honom och för att han
skulle förstå, att »himlen ofvan och himlen nedan» är
en och samma himmel, att köttets mystär och andens
mystär är en och samma mystär.
Men detta sista steg har han icke tagit — hans
krafter sveko, han förskräcktes, han greps af längtan
efter den öfverjordiska himlen, han vände om, och från
det, som syntes honom vara »hedendom», vände han
sig till hvad han kallar »kristendom», från den
»andliga kroppen» till den okroppsliga andligheten, från det
heliga köttet till den oköttsliga heligheten, från köttets
uppståndelse till köttets dödande. Allt hvad hans
diktar-syn skapat ville han med sin tanke tillintetgöra.
Men om han själf icke ser, så se vi i hans ställe
och de som komma efter oss skola än klarare se, att
han stått Kristus i sanning nära, icke då han ansåg sig
själf för kristen utan då han minst af allt tänkte på
kristendomen. Det kristna hos honom ligger icke i
munken Akims stammande tal utan i fader Jeroschkas
stumma tankar om »Guds skapade kreatur», om
»djuret, som vet allt», om visheten hos fåglarna under
himlen och liljorna på fältet. Blott genom det gudomliga
i det djuriska har han nått det gudomliga i det
mänskliga — genom gudadjuret har han nått gudamänniskan.
»Med hvarje sann konstnär», säger Leo Tolstoj,
»händer detsamma som hände Baalam: då denne ville
välsigna, började han förbanna hvad han borde
förbanna, och då han ville förbanna, välsignade han hvad
han borde välsigna. Ofrivilligt gjorde han icke hvad
han ville göra utan hvad han borde göra.»
Just detta har också händt med Tolstoj själf som
konstnär: i hela sitt lif har han förbannat, då han ville
välsigna och välsignat, då han ville förbanna — han
har gjort icke hvad han ville utan hvad han borde göra.
Hvad han betraktar som sin skam och sin synd,
det är hans eviga ära och det som rättfärdigar honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
