Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
centerskans dörr. Han »såg sig om en sista gång,
rätade upp sig, jämkade på rocken och kände än en
gång efter att yxan satt som den skulle i öglan. —
Skall jag inte vänta litet till — tills hjärtat upphör att
bulta? — Men hjärtat upphörde ej att bulta. Som
med flit slog det tvärtom allt hårdare och hårdare.
— Och han hade knappt någon förnimmelse af sin
kropp».
För alla Dostojevskis hjältar kommer det ett
ögonblick, då de upphöra att »ha någon förnimmelse af sin
kropp». De äro icke okroppsliga och blodlösa väsen,
icke några spökgestalter. Vi veta mycket väl hurudan
deras kropp var, medan de ännu hade förnimmelse
af den. Men det öfverretade i deras andliga lif, icke
hjärtats och känslans utan intelligensens och samvetets
glödheta lidelser ge dem denna känsla af befrielse från
kroppen, ett slags öfvernaturlig luftighet, en köttets
andlighet — vingar. De ha just de andliga kroppar
aposteln Paulus talar om. Tillsammans med dem känner
man sig sannerligen icke kväfd af kött och blod, af
»människokött». Deras kropp är till den grad
genomskinlig, att man ibland alls icke ser den utan blott ser
själen, i motsats till hvad förhållandet är med Tolstojs
hjältar, hos hvilka man ofta ser endast kroppen och
»själen alls inte syns».
»När man ser på er, tänker man: hon ser ut som
en barmhärtighetssyster» — så beskrifver Idioten en
kvinnas fägring. Det är intressant att jämföra dessa
Dostojevskis flyktiga, så att säga öfversinnliga
skildringar med Tolstojs beskrifningar t. ex. af Anna
Kareninas yttre, fulla af en så bottenlös sinnlighet. Lika
intressant är jämförelsen mellan Dostojevskis »andliga
kroppar» i allmänhet, hans lefvande själar och Tolstojs
lefvande, ibland alltför lefvande, blodfulla, köttiga kroppar
och hans själar, om icke döda så åtminstone stundom
liksom slocknade, stelnade, förkväfda af köttet. Dostojevskis
alla hjältar lefva tack vare sin högre andlighet ett
tio-faldigadt lif i mångdubbelt ökadt tempo. Hos dem alla
liksom hos Raskolnikov bultar hjärtat »hårdare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
