Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
höfver han ett den moraliska atmosfärens tryck så starkt,
som man i det nuvarande verkliga lifvet aldrig eller
nästan aldrig möter. Han utsätter själen för endera
dialektikens förtunnade, iskalla luft eller den
elementära sinnelidelsens eld, det hvitglödgade järnets hetta.
Medelst dessa experiment frambringar han ibland
mänskliga själstillstånd, som äro lika nya, skenbart omöjliga,
»onaturliga» och öfvernaturliga som flytande luft.
Dylika själstillstånd förekomma icke; åtminstone förekomma
de icke inom de historiska och kulturella områden,
som äro tillgängliga för vår erfarenhet. Men de äro
tänkbara, ty den andliga lika väl som den fysiska
världen är, enligt Leonardo da Vincis uttryck, »full af
oräkneliga möjligheter, som ännu aldrig förverkligats».
Dessa tillstånd förekomma icke, men de finnas.
Hvad man kallar Dostojevskis »psykologi» är ett
väldigt laboratorium med de finaste och mest exakta
apparater för mätning, undersökning och vägning af
människosjälar. Det är lätt att tänka sig, att för de
oinvigda detta laboratorium måste erinra om de
medeltida alkemisternas »häxkök».
En del af hans vetenskapliga experiment kunna i
själfva verket innebära en viss fara för den
experimenterande själf. Åtminstone erfara vi stundom bäfvan å
hans vägnar. Hans ögon skåda ju först af alla hvad
som ansetts mänskliga ögon förmenadt att se. Han
stiger ned i djup, som ingen före honom nedstigit i.
Skall han återkomma? Skall han lyckas bemästra de
krafter han frammanat? Hur går det, om de bryta den
förtrollade cirkel han uppdragit omkring dem? Vi darra
för den djärfve. I denna dristighet, som icke ryggar
tillbaka för något, i detta behof att städse gå till den
yttersta gränsen och öfverskrida den är något i högsta
grad modernt. Det är ett drag som utmärker om ännu
inte hela den europeiska kulturen så åtminstone den
europeiska vetenskapen och som på samma gång är i
högsta grad ryskt. Man återfinner det hos Leo Tolstoj.
Med samma dristiga vetgirighet som Dostojevski blickat
ner i »människosjälens djup», har ju Tolstoj blickat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
