Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
värld är för Tolstoj också mörkrets ande, »mörkrets
makt». I alla hans verk existerar endast landet, jorden,
endast Rysslands kropp, dess kött och dess dunkla,
primitiva själ. Men anden såsom ljusets makt, såsom
ett nytt kulturellt och på samma gång nationellt
medvetande, ett sökande efter framtidens ryska stad —
Rysslands ännu förborgade anlete och hufvud — detta
är något, som man alls icke finner hos Leo Tolstoj.
Tack vare en intuition, som är af ett annat slag
än Tolstojs men icke mindre stark, har också
Dostojevski förstått det Ryssland, som är äldre än Petersburg,
till och med äldre än Moskva — det uråldriga ryska
bondelandet, — »dessa fattiga byar, denna karga natur».
Aljoscha i »Bröderna Karamasov» har vid munken
Sosims kista drömt sin profetiska dröm om Kana i
Galileen. Han går ut ur klostercellen. »Ofvan honom
hvälfde sig himlens oöfverskådligt vida hvalf, fullt af
stilla tindrande stjärnor. Från zenit till horisonten löpte
vintergatan ännu blott otydligt skönjbar. Sval och stilla
ända till orörlighet hvilade natten öfver jorden.
Katedralens hvita torn och gyllene kupoler blixtrade mot
den safirblå himlen. Rabatternas yppiga höstblommor
hade slumrat in för natten. Den jordiska tystnaden
liksom smälte samman med den himmelska, det
jordiska mysteriet snuddade vid stjärnvärldens mysterium.»
Dessa katedralens hvita torn och gyllene kupoler,
skimrande mot en safirblå himmel, erinra de icke om
de mystiska bergen och den mystiska »staden», som
bilda den fantastiska men på samma gång så fast och
säkert tecknade fonden på gamla ryska ikoner?
Och se här ett annat landskap, som än mer erinrar
om ikonernas. I »De Besatta» skildrar den svagsinta
»halta Lisaveta» sitt klosterlif för den forne nihilisten
Schatov:
»Jag brukade gå ner till sjöstranden. På ena sidan
var vårt kloster och på den andra vårt berg, som är
så brant att de kalla det för Branta berget. Jag går upp
på det berget och vänder ansiktet mot öster och kastar
mig till jorden, och jag vet inte själf hur länge jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
