Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
gråter, och jag minns ingenting då, och jag vet
ingenting. Sen stiger jag upp och vänder mig om och
soln går ner, och den är så stor och härlig och vacker
— tycker du om att se på soln, Schatuschka? Det
är vackert, men det är något sorgligt med det. Sen
vänder jag mig mot öster igen, och det kommer en
skugga flygande från vårt berg som en pil långt
utåt sjön, den är smal och så lång så lång, ända till
ön ute i sjön når den, och det är alldeles som om
den klöf klippön itu, och när den klufvit itu den, då
går solen ner alldeles, och allting slocknar med ens.
Men då blir jag så ängslig, då minns jag med ens allt
— jag är rädd för skymningen, Schatuschka. »
Här slår det emot en som en fläkt från de ryska
kämpavisorna. Deras sjungande rytm smälter samman
med en blid och mystisk klosterlegend till en aldrig
förr hörd rysk musik.
Det påstås ofta, att Dostojevski icke älskade naturen.
Men om han i själfva verket sällan och blott flyktigt
skildrar den, är detta kanske just emedan hans kärlek
till naturen är alltför djup för att icke vara skygg,
hemlig, kyskt förtegen. För första bästa blottar han
den icke; men i dess ställe hvilken kraft i dessa
sällsynta skildringar, oupphunnen till och med af Tolstoj!
Nej, också Dostojevski älskade naturen, Rysslands
»kropp», men icke den »köttsliga»», »jordiska», »af stoft
skapade», utan den förandligade, den andliga, Rysslands
heliga kropp, den heliga ryska jorden. Han älskade
det ryska land, som
I tjänarskepnad himlens konung
välsignande har genomvandrat.
Det heliga Ryssland är för Dostojevski en aflägsen
framtid, liksom det för slavofilerna är ett aflägset
förflutet. Men hvarken för det kommande eller för det
förflutna glömmer han det närvarande, alltför närvarande,
den samtida ryska, petersburgska verkligheten.
Naturligtvis känner han lika starkt som Aksakov hvad som
där så förfärade den naive drömmaren i Moskva och
Tolstoj och Dostojevski.
IS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
