Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
förrän allt är nedbrunnet», säger Tolstoj. Detta ord
om »gnistan , hvari Tolstoj och Dostojevski, köttets
visionär och andens visionär, på ett så förunderligt sätt
mötas — är icke det just vårt ryska ord, vårt ryska
tecken?
Och hvem vet om icke just det lilla fåtalet (i de
öfre kulturella lagren; den nationella massans lif är ännu
okändt för oss) — om icke just det lilla fåtalet
nyreli-giösa ryssar skola visa sig vara denna gnista? Krutet
fruktar för gnistan och intalar sig lugn: det är inte
farligt, det är bara en gnista, den är ensam; vi äro
oräkneliga, vi små grå korn, vi skola kväfva och släcka den. —
Och gnistan är än mera rädd för krutet. Rundt
omkring den härskar liflöst mörker och stillhet. Är det
värdt att kämpa? Kan den förmå lyfta denna massa,
spränga krutkällarens stenhvalf och järnband? Och den
är nära att slockna. Men midt i förtviflan vaknar
hoppet; och af striden mellan förtviflan och hoppet, af någon
sista omärklig atomrörelse beror allt — om gnistans död
skall bli endast död eller ett nytt, fruktansvärdt lif. För
att explosionen skall äga rum kräfs det, att något i
gnistan, det minsta och det största, det starkaste och
det svagaste, säger till sig själf:
Jag eller ingen.
De ryssar, som äga det nya religiösa medvetandet,
måste komma ihåg, att den europeiska världens öde
kan bero på någon enda omärklig rörelse i deras vilja —
en atomrörelse; att hur intiga de än förefalla sig själfva,
huru nesligt den moderna ryska kulturens förfall än må
synas, så kunna de dock icke ostraffadt frånsäga sig
arfvet efter Peter och Puschkin, Tolstoj och
Dostojevski, framför allt icke nu, då detta arf är nödvändigare
än någonsin, icke blott för dem själfva utan också för
dem, till hvilka de stå i en obetalbar skuld. Och skulle
de nu frånsäga sig det, så är det kanske för alltid,
oåterkalleligt:
Och obevekligt Herren skall
mitt ryska land förkasta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
