Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Tolstojs och Dostojevskis verk - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
människor börja vakna ur sin dvala och känna, att de
äro en makt. Jag har kommit för att kasta ut en eld
på jorden, säger Kristus, och hur gärna ville jag icke att
den redan brunne. — Och denna eld börja/brinna»,
tillfogar Tolstoj.
Här tala båda endast om den yttre, sociala och
politiska kraftlösheten hos den moderna västeuropeiska
civilisationen. Men ha vi icke helt nyligen haft tillfälle
att se också den inre kraftlösheten hos denna samma
civilisation: Nietzsche-»antikrist» är icke blott en stor
och betydelsefull företeelse utan också en liksom
afslutande sådan — ett slags »början till slutet», en
ändpunkt »där vägen tar slut», ett krön med bråddjup
framom. En man af Nietzsches kulturella och religiösa
jättekraft lyckades ej lösa den västeuropeiska civilisationens
förnämsta motsägelse, lyckades ej svinga sig öfver
afgrunden ; hvem har de vingar han saknade? hvem vågar
upprepa hans försök?
Ack att vi åter som så ofta förr under loppet af
de två sista seklen kunde kasta det oss tyngande
ansvaret öfver på den västeuropeiska kulturen! Om vi
kunde hoppas, att någon i Europa skulle tänka och
besluta åt oss, utsäga ordet som vi vänta, att vi åter skulle
få hjälp och undervisning därifrån! Men, tyvärr, dag
för dag bli vi alltmer öfvertygade om att ingen där
borta längre kan besluta åt oss, att ingen skall säga
något, att man där redan sagt allt som kunnat sägas,
att vi äro ensamma. Det är icke patriotisk stolthet och
glädje utan fasa och förtviflan vi känna öfver att vi
just i detta fruktansvärda ögonblick äro ensamma, att
vi ingenting ha att vänta från väster, att den tid skall
komma, då man därifrån skall sträcka armarna mot oss
hjälplösa för att få hjälp, då man därifrån skall vända
sig mot oss, hoppfullare än vi någonsin vändt oss mot
dem — då man skall vänta på ett ord af oss, eller,
om vi verkligen äro döfstumma, på ett tecken.
»I Europa är allt undermineradt och laddadt med
krut och väntar blott på den första gnistan», säger
Dostojevski. »Den eld, som en gnista tändt, skall ej slockna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
