Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur företalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förnekelsen af ortodoxien såsom en af kristendomens
kulturella och historiska former är begriplig för den, som
känner Tolstojs allmänna tankegång: denna förnekelse
är endast en af länkarna i kedjan af hans förnekelser
beträffande hela den moderna europeiska kulturen
öfverhufvud. Här förnekas kyrkan icke såsom något
stående utanför kulturen och den motsatt utan just som
en del af hela denna förvridna kultur, hvars andra
delar utgöras af vetenskap, konst, egendom, stat.
Då det ryska kultursamhället så oåterkalleligt
förenar sig med den, som förnekar kulturens väsen, löper
det månne då inte fara att gå förlustigt sitt eget väsen,
sin enda rätt till existens?
Människorna kunna sluta ett varaktigt inre förbund
endast i namn af någon bejakelse, i namn af något
»ja», men ett förbund endast i namn af förnekelse,
utan all bejakelse, är alltid yttre, tillfälligt och kortvarigt;
af intet kommer intet. Ur ett gemensamt »ja» uppstår
också ett gemensamt »nej»; men ur ett »nej» kan inte
ett gemensamt »ja» uppstå. Människorna hata
detsamma, om de älska detsamma; men om de älska olika
saker, hata de också olika saker, till och med om de
tro sig hata detsamma. I ryssarnas förbund med
Tolstoj finnes ett gemensamt »nej» — förnekelsen af
ortodoxien, utan något gemensamt ja —
bekräftelsen af någon ny form af kristendomen; det finns
enhet i förnekelsen men intet spår till enhet i bejakelsen.
Därför är också själfva detta förbund yttre, tillfälligt och
temporärt, mindre ett förbund än ett möte.
Det förefaller som om Tolstoj själf är medveten
om detta eller åtminstone känner det; han till och med
talar om det. I »Svar till Synoden» förekommer ett
ord af förfärande uppriktighet och som med ens röjer den
forne, sanne Tolstoj, »lejonets klo», den gamle hedningen
fader Jeroschka: »Jag vill lefva ensam och dö ensam.»
Ju mera man tänker sig in i detta uttalande, dess
otroligare förefaller det. Han är kristen eller anser sig
åtminstone vara det; kristendomens väsen är för honom
kärleken till människorna. Att älska människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
