Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur företalet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likgiltighet, ett slappt vacklande, den ohyggliga
allmäneuropeiska konservativ-liberala moderationen, hvarken
hackadt eller malet, eller det än ohyggligare ryska »spotta
åt alltihop» — den ryska nihilismen.
Just här, i 70-talets nihilism och i vår nutida
tolstojska nihilism, fullbordas den stora schismen, det
ryska kultursamhällets affall från folket. Den ryska
kulturens historiska bana, som börjat med Peters
reformer, löper till ända. »Det är omöjligt att komma
längre, det finns ingen väg, den är helt tillryggalagd»,
såsom Dostojevski uttrycker sig, »här har Peters verk
slutligen nått sina yttersta gränser» och utmynnar i
själfupphäfvelse. Om det ryska kultursamhället följde
Tolstoj till slutpunkten i hans revolt mot kyrkan såsom
en del af den ryska och universella kulturen, skulle det
ovillkorligt komma till förnekelse af sitt eget ryska och
kulturella väsen; det skulle finna sig stående utanför
Ryssland och utanför Europa, emot ryska folket och
emot den europeiska kulturen; det skulle visa sig vara
hvarken ryskt eller kulturellt, d. v. s. ingenting. I den
tolstojska nihilismen står hela det kulturella Ryssland
»vid något slags ändpunkt» — åter ett uttryck af
Dostojevski — »står vacklande vid en afgrundsbrant».
Det tror sig strida med kyrkan, d. v. s. med historien,
med folket för sin frälsning, men i själfva verket
strider det för sin undergång; det är en hemsk strid lik
själfmördarens strid med den som hindrar honom att
bära hand på sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
