Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
öfverstiga det mänskligas mått,» slutar Taine, »och
denna omättliga, outtömliga hjärna, som aldrig utmattas,
arbetar på samma sätt i trettio år utan afbrott.»
»Han såg Balaschev i ansiktet,» säger Tolstoj,
»men lät sedan blicken genast glida åt sidan. Tydligen
intresserade honom Balaschevs person icke det minsta.
Det märktes att endast hvad som försiggick i hans själ
ägde intresse för honom. Allt som var utanför honom
hade för honom ingen betydelse.» — »I de kalkyler
han uppgjorde,» säger Taine, »ingingo moraliska
faktorer såväl som fysiska; han var en lika stor psykolog
som strateg. Ingen har öfverträffat honom i konsten
att sluta sig till ett själstillstånd, en individs eller en
människomassas, utgrunda de för en viss handling
oundgängliga motiven, tillfälliga eller bestående, hvilka
på-drifva eller återhålla människor i allmänhet eller de och
de personerna särskildt, de fjädrar man kan trycka på,
det slag och den grad af tryck, som kommer att
uppstå.» Just denna psykologiska skarpblick, denna
förmåga af hjärterannsakning är för Taine »den centrala
förmögenheten» hos Napoleon. »Jag har alltid tyckt
om att analysera,» bekänner Napoleon själf en gång,
»och om jag någon gång på allvar förälskade mig, så
skulle jag komma att rifva sönder min passion i
trådar. Hvarför och hur äro så nyttiga frågor, att ju
oftare man framställer dem dess bättre.»
Napoleons intelligens är klar, skarp, företrädesvis
matematisk, »euklidesk» (det är inte utan orsak han
själf jämför sig med Arkimedes), är den rent ariska
intelligens, som de fyra sista seklens europeiska kultur
har att tacka för sin berömmelse — den i
mänsklighetens historia enastående utvecklingen af de empiriska
vetenskaperna. Denne autodidakt, som i grunden är
nästan »okunnig, enär han läst mycket litet och alltid
på hafs» (au fond II est ignorant, rtayant que très peu
lu et toujours avec précipitation — M:me de Rémusat),
har en oöfvervinnelig, instinktiv motvilja mot allt
töcknigt, ovetenskapligt, mot all »ideologi», som han själf
uttrycker sig. Icke dess mindre är det abstraktas, ideel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
