Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
Andrej aldrig drömt om. Därför var också en sådan
obetydlighet som en tillfällig blessyr nog för att lära
honom inse det fåfängliga i hans tankar om ära. Men
egentligen är »fåfängliga» inte rätta ordet för dessa
tankar: de äro snarare halfsanna, medelmåttiga, hvarken
onda eller goda, gråa, vanliga människotankar. I
grunden dör furst Andrej lika blindt som han lefver: han
lefver som om döden icke fanns, han dör som om lifvet
icke fanns. Lifvet uppenbarade för honom en
ofullständig sanning: den omedvetna själfhäfdelsen (»det är
inte mitt fel, att jag vill endast detta» — triumf öfver
människorna), döden en annan, likaså ofullständig: den
omedvetna själfuppgifvelsen (»allt är villa utom denna
höga himmel» — d. v. s. icke-jaget.) Och han kan
icke förena sitt lifs sanning med sin döds sanning, just
därför att bägge äro ofullständiga, icke medvetna.
Den tragedi i mindre skala, som utspelades inom
furst Andrej, denne mycket ädelsinnade men föga
intelligente »misslyckare», var en af de vägar, som
öppnade sig för Tolstoj till förståelse af den tragedi i större
skala, som utspelades inom Napoleon.
Och här är den andra vägen.
Då utanför Olmütz’ de förenade arméerna passerade
revy för kejsarna af Ryssland och Österrike, »hade
hvar general och soldat en förnimmelse af sin intighet,
de kände sig som droppar i detta haf af människor,
men på samma gång hade de en förnimmelse af sin
makt; de kände sig som en del af detta väldiga hela».
— »Kejsar Alexander uttalade sitt hälsningsord i
dödstystnaden, och det första regementet svarade med ett:
Hurra! så bedöfvande, så långvarigt och jublande, att
soldaterna själfva förskräcktes öfver den massa de
utgjorde». — »Rostov, som stod i ett af den
kutusov-ska arméns första led, erfor samma känsla, som hade
gripit hvarje man i denna armé — en känsla af
själf-förglömmelse, stolt maktmedvetande och lidelsefull
hängifvenhet för den, som var upphofvet till denna triumf.
Han kände, att det blott kräfdes ett ord af den mannen,
för att hela denna massa (och han däribland — ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
