Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
obetydligt stoftgrand) skulle gå genom eld och vatten, i
döden, till brott eller de högsta hjältedåd, och därför kunde
han ej annat än skälfva och mista sin sans vid
anblicken af detta nalkande ord». Då han betraktade
»kejsarens unga, vackra och lyckliga ansikte, erfor han
en känsla af ömhet och hänförelse, som han aldrig
förr känt. Allt hos kejsaren — hvart anletsdrag, hvar
rörelse föreföll honom hänförande. — Han skulle ha
velat yppa sin kärlek för någon ... Han visste, att det
var omöjligt, och kände sig färdig att börja gråta. —
Hvad Rostov skulle ha varit lycklig, om han i detta
nu kunnat få dö för sin tsar! — Att få dö, dö för
honom! — Han erinrade sig sin gårdagstvist med furst
Andrej Bolkonski och sina funderingar på att utmana
denne, och han frågade sig, om han skulle göra det. —
Naturligtvis inte, tänkte Rostov. — Hvem vill ens
tänka på så’na saker i en stund som denna!... Jag
älskar alla nu, jag förlåter alla nu... — Gossar,
Pav-logradtser! ropade kejsaren Gud hvad jag skulle
vara lycklig, ifall han befallde mig att genast rusa i
elden! tänkte Rostov».
Sedermera, vid ett tillfälligt sammanträffande med
kejsar Alexander på slagfältet, var Rostov »lycklig som
en älskare, då han ändtligen uppnått det åstundade
mötet. Han vågade icke se sig om men kände
hänryckt hans annalkande. Det var icke ensamt
kavalkadens hästtraf, som sade honom det, han kände det,
därför att allt blef ljusare, mera strålande omkring
honom. Allt närmare och närmare kom denna sol, och
den spred omkring sig strålar af ett mildt och
majestätiskt ljus. Nu känner han sig redan omhvärfd af
dessa strålar, hör rösten, denna lugna, vänliga,
majestätiska men på samma gång så okonstlade röst Som
sig borde, enligt Rostovs känsla, inträdde dödstystnad,
och i denna tystnad ljöd kejsarens stämma.
»Pavlo-gradska husarerna?» — sade han i frågande ton. —
»Reserven, ers majestät«, — svarade en röst, och ack
hur mänsklig den ljöd ofvanpå den öfvermänskliga
stämma, som hade sagt: »Pavlogradska husarerna?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
