Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
kin, Byron, Lermontov sågo i honom en verklig om
inte Guds så guds smorde — den där utförde ett okändt
bud af denne okände gud. Intill denna dag ligger det
ju för oss en viss evig, öfverhistorisk sanning i dessa
den «olaglige» härskarens ord, då han iförde sig de
gamla romerska kejsarnas krona: »Dio mi la do na, guai
a chi la tocca. Gud ger mig henne, ve den som
kommer henne vid». Eller för att uttrycka sig med Platos
ord i Republiken: Må snillet hårska. Snillets smörjelse
är en smörjelse af Gudi. Hvem äger större rätt till
denna kröning — den som har mottagit eller den som
har tagit makten? arfvingen i köttet eller arfvingen i
andan? — »Hvem är verklig härskare? frågar Goethe
med tanke på Napoleon och svarar: »Endast den, som
förstår att göra sig till härskare». Blott en Nikolaj
Rostov kan afgöra denna fråga på ett så naivt och
lättvindigt sätt.
För Rostov och äfven för Tolstoj själf, tycks det,
framstår kejsar Alexander som en personifikation af den
kristliga barmhärtigheten och saktmodigheten. Enligt
författarens försäkran, som också förefaller litet rostovskt
naiv, lider Alexander starkare än soldaten, som dör för
honom. Napoleon åter är samvetslös och blodtörstig,
han säger: »Hvad frågar jag efter en miljon
människolif!» Men hvad blir det af den kristliga
barmhärtigheten, då Rostov förklarar sig beredd att på en order af
Araktschejev utan en sekunds tvekan skjuta ner sina
medmänniskor och sina vänner? — Nej tydligen är det
i denna religion icke godheten, »det goda», som
drager, och grymheten, »det onda», som stöter bort, utan
någonting annat, omedvetet men icke därför mindre
starkt, något på andra sidan godt och ondt.
Detta framträdde redan under trupprevyn och vid
det tillfälliga sammanträffandet med kejsaren, vid själfva
första kristalliseringen af Nikolaj Rostovs religion —
en rent hednisk religion, den må nu kallas fornromersk
eller bysantinsk, västerländsk eller österländsk, en
religion, som icke ger »kejsaren hvad kejsaren tillhörer och
Gud hvad Gud tillhörer» utan kejsaren hvad Gud till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
